Kultkontinuitet är ett omdiskuterat begrepp inom religionshistorisk forskning. Vid övergången från en religion till en annan kan olika typer av beständighet ibland urskiljas, exempelvis när det gäller val av kultplats samt handlingar vid denna plats. Ofta har diskussionen kring kultkontinuitet i Norden rört uppförandet av kristna kyrkor på förkristna kultplatser. Inom folkreligiositeten har även offrandet vid vissa källor ansetts ha förkristna anor. Längs Ångermanälven finns exempel på den här typen av källor, där offrande och källdrickning från katolsk tid och framåt påstås ha sina rötter i förkristen kult. En av dessa är hälsokällan vid Sånga kyrka. Syftet med denna uppsats är att undersöka hur man inom forskningen sett på frågan om kultkontinuitet, vilka belägg och argument som har anförts när man hävdat kultkontinuitet vid offerkällor samt om det finns belägg för kultkontinuitet vid källan i Sånga i Ångermanland. Undersökningen visar att forskningsdiskussionen under de senaste dryga tjugo åren främst rört definitioner av begreppet, men också att frågorna kring religiösa fenomen vid religionsövergången i allt högre grad studerats ur ett vidare rumsligt perspektiv. Forskningen har alltmer präglats av tvärvetenskaplighet, där främst arkeologin fått betydelse genom undersökningar av nya fynd. Fynden ger vissa belägg för kontinuitet i kulten, men visar också på svårigheter med att jämföra olika samhällsstrukturer. Kultkontinuitet framstår som ett komplext fenomen med kopplingar till makt och identitet. För kultkontinuitet, mellan förkristen religion och kristendom, vid offerkällor saknas tydliga belägg i form av arkeologiska fynd. Detta kan bero på att många källor sedan övergången från katolicism till protestantism i omgångar fyllts igen och grävts ur. Skriftliga källor ger visserligen stöd för kultkontinuitet vid offerkällor i andra delar av Europa, men dessa kan inte sägas utgöra starka bevis för kontinuitet i kulten vid källor i Norden. Inte heller när det gäller Sånga källa i Ångermanland finns skriftliga eller arkeologiska belägg för kultkontinuitet, även om folkreligiositeten kopplad till källan tycks ha varit stark från katolsk tid fram till tidigt 1900-tal. Undersökningen visar att två närliggande källor varit föremål för folktron samt att gravhögar från brons- eller järnåldern återfinns i deras närhet. Möjligen skulle nya arkeologiska undersökningar kunna stärka stödet för kultkontinuitet i Sånga. Det lokala engagemanget för källans, eller snarare källornas, historia visar även på andra intressanta frågor att undersöka, frågor vilka rör kopplingen mellan identitet och platsens berättelse.