Sammanfattning Studiens huvudsyfte är att undersöka hur socialtjänsten, polisen och skolan i Härnösands kommun samverkar i stort och hur dessa aktörer samverkar kring ungdomar som brukar eller missbrukar alkohol eller droger. Studien syftar även till att studera hur personalen i respektive verksamhet upplever samverkan samt kartlägga faktorer som på något sätt kan främja eller hämma samverkan. Studiens frågeställningar är:   Hur samverkar socialtjänsten, polisen och skolan i Härnösands kommun i stort och kring ungdomar som brukar eller missbrukar alkohol eller droger? Hur upplever personalen i respektive verksamhet att samverkan fungerar i praktiken? Vilka förutsättningar bör finnas för att samverkan ska fungera? Vilka faktorer hämmar eller främjar samverkan?   Studien har en kvalitativ ansats med semistrukturerade intervjuer som datainsamlingsmetod och innehållsanalys som analysmetod. Studien bygger på sex intervjuer med professionella som är verksamma i samverkan i Härnösands kommun. Av dessa sex informanter är två från socialtjänsten, två från polisen och två från skolan. Studiens teoretiska ansats bygger på Danermark och Kullbergs forskning kring samverkan samt Josefssons Strategi för samverkan.   Av resultatet framgår att samtliga informanter upplever att samverkan mellan dem fungerar ganska väl men att det finns förbättringsmöjligheter. Upplevelserna var inte enbart positiva utan det nämndes även negativa upplevelser. Dessa negativa upplevelser nämndes som faktorer som på olika sätt kunde hämma samverkan. Vissa av dessa hämmande faktorer nämndes av samtliga informanter. Sekretessen var en av dem. Alla var överens om att sekretessen mer eller mindre försvårar samverkan. Då det gäller främjande faktorer nämnde samtliga informanter ledningen deltagande och stöd som en av de mest främjande faktorerna. I studiens sista kapitel förs en diskussion kring studiens resultat kopplat till tidigare forskning inom området samt studiens teoretiska ansats.

Bakgrund: Rehabiliteringskedjan som infördes första juni 2008 innebar fasta tidsgränser för hur lång tid människor kunde vara sjukskriven. Efter att man uppnått maximal tid i sjukförsäkringen blev man utförsäkrad och fick ett erbjudande att gå ett program hos arbetsförmedlingen som kallas arbetslivsintroduktion. Programmet går ut på att kartlägga individernas arbetsförmåga och undersöka vilka behov av stöd som föreligger för att komma vidare mot arbetsmarknaden. Efter programmet är det meningen att man ska kunna ta del av arbetsförmedlingens övriga insatser och program. Statistik från arbetsförmedlingen och Försäkringskassan visar dock att det är en ganska stor del som går tillbaka till sjukförsäkringen efteråt och jag ville undersöka vilka möjliga faktorer som påverkar möjligheten för deltagare att komma närmre arbetsmarknaden efter tiden i programmet. Syfte: Syftet med studien var att undersöka om handläggare som arbetar med arbetslivsintroduktion kunde identifiera några särskilda faktorer eller förutsättningar som avgör om deltagare i programmet går vidare mot arbetsmarknaden eller går tillbaka till sjukförsäkringen. Samt att jämföra svaren skiljer sig åt sig handläggare på glesbygdskontor och stadskontor. Detta gjordes genom att utföra kvalitativa intervjuer med sex handläggare på arbetsförmedlingen som arbetar med arbetslivsintroduktion vid kontor på glesbygd och stad. Resultat: Resultatet visade att de faktorer som kunde vara avgörande för att deltagare i programmet kom närmre arbetsmarknaden bland annat hade att göra med motivation, självkänslan, möjlighet att arbeta utifrån intresset hos individerna och vilket socialt stöd deltagare har. Resultatet visade också att svaren inte skiljde sig mellan glesbygd och stad.