Every year, about 1 million patients worldwide and 16000 patients in Sweden undergo total hip arthroplasty (THA). This surgical intervention is considered a successful, safe and cost-effective procedure to regain pain-free mobility and restore hip joint function in patients suffering from severe hip joint disease or trauma. Besides relieving the pain, restoration of biomechanical forces around the hip with appropriate femoral offset (FO), leg length and proper component position and orientation are important goals. The radiographic preoperative planning and postoperative evaluation of these parameters require good validity, interobserver reliability and intraobserver reproducibility. It remains controversial as to how much postoperative leg length discrepancy (LLD) and FO change are acceptable. Generally, lengthening of the operated leg ≥ 10mm and FO reduction of the operated hip > 5mm should be avoided by using preoperative radiological templating and intraoperative measurement methods. There is no consensus on the association between LLD and FO and outcome after THA. The aims of this thesis were to: 1. To determine the influence of non-corrected LLD after THA on patients’ reported hip function and quality of life (QoL). 2. To study the association of global FO changes after THA with patients’ reported hip function, QoL and abductor muscle strength. 3. To evaluate the concurrent validity of the Sundsvall method of measuring postoperative global FO by comparing it to a standard method and to evaluate the interobserver reliability and intraobserver reproducibility of measurement of postoperative global FO, LLD and acetabular cup inclination and anteversion. 4. To analyse the postoperative radiographs of THA patients with leg lengthening and FO reduction to determine whether the problem is located in the stem, cup or both. Study I: A prospective cohort study of 174 patients with unilateral osteoarthritis (OA), comparing patients with lengthening ≥ 10mm, restoration (between 9 mm lengthening and 5 mm shortening) or shortening > 5 mm of the operated leg after THA. Follow up was 12–15 months. We found that a LLD of up to 20 mm did not influence the functional outcome (WOMAC) or QoL (EQ-5D). However, the lengthening group showed less improvement in WOMAC and more use of a shoe lift. Study II: A prospective cohort study of 222 patients with unilateral hip OA, comparing patients with decreased global FO (> 5 mm reduction), restored FO (within 5 mm restoration), and increased FO (> 5 mm increment) after THA. Follow up was was 12–15 months. The unadjusted results showed that the decreased FO group had a worse WOMAC index, less abductor muscle strength, and more use of walking aids. When these results were adjusted for possible confounding factors, only global FO reduction was statistically significantly associated with reduced abductor muscle strength. The incidence of residual hip pain and analgesics use was similar in the 3 groups. Study III: A prospective cohort study of 90 patients with primary unilateral OA treated with THA. Global FO using the Sundsvall method, global FO (standard method), LLD, acetabular cup inclination and anteversion were measured on postoperative radiographs. The interobserver reliability and intraobserver reproducibility were tested using three independent observers. We found that the Sundsvall method is as reliable as the standard method and the evaluated radiographic measurement methods have the required validity and reliability to be used in clinical practice. Study IV: A prospective cohort study of 174 patients with unilateral primary OA treated with THA. LLD and global FO were measured on postoperative radiographs. Patients with lengthening of the operated leg ≥ 10mm (n=41) and patients with reduction of global FO > 5mm (n=58) were further studied to investigate the amount of lengthening and global FO reduction that took place in the stem and in the cup compared with the contralateral side. The interobserver reliability and intraobserver reproducibility were tested using two independent observers. We found that post-THA lengthening of the operated leg ≥ 10mm was mainly caused by improper placement of the femoral stem, whereas a decrease of global FO > 5 was caused by improper placement of both acetabular and femoral components. The radiological measurement methods used showed substantial to excellent interobserver reliability and intraobserver reproducibility and are therefore clinically useful. The main conclusions of this thesis are: LLD up to 20 mm and reduced global FO more than 5 mm did not influence the functional outcome or quality of life at 12–15 months postoperatively. Lengthening ≥ 10mm was associated with increased use of a shoe lift. A reduction of global FO more than 5 mm compared to the contralateral hip was associated with weaker hip abductor muscles and more use of walking aids. Therefore both should be avoided. The radiographic measurement methods of LLD, global FO, cup inclination and anteversion have the required validity and reliability to be used in clinical practice. Lengthening of the operated leg is mainly caused by improper femoral stem positioning while global FO reduction results from improper positioning of both acetabular and femoral components. Surgeons should be aware of these operative pitfalls in order to minimize component malpositioning. / Varje år opereras ungefär 1 miljon patienter runt om i världen och 16000 patienter i Sverige med en total höftledsprotes (THA). Operation med höftledsprotes anses vara enav de mest framgångsrika, säkra och kostnadseffektiva kirurgiska åtgärderna med syfte att för att återställa livskvalité. Målet är att smärtlindra och återställa rörligheten i dendestruerade höftleden vid artros, reumatisk destruktion eller men efter exempelvis Perthes sjukdom. Vid operation med THA är det viktigt att återställa de biomekaniskakrafterna runt höftleden med en adekvat så kallad femoral offset (FO), postoperativ benlängdsskillnad (BLS) och ett tillfredsställande komponentläge. Den preoperativaplaneringen och den postoperativa bedömning av dessa parametrar kräver god tillförlitlighet, det vill säga validitet och reproducerbarhet både mellan olika bedömareoch vid upprepade mätningar av samma bedömare. Det är fortfarande inte klarlagt hur mycket postoperativ förändring i FO och BLS som är acceptabla. I dagsläget är detacceptabelt om den postoperativa benförlängningen understiger 1 cm och förändringen i FO är under 5 mm. Det finns ingen konsensus huruvida det föreligger ett sambandmellan BLS, FO och den patientrapporterade höftfunktionen och livskvalitén efter THA. Syftet med denna avhandling var: 1. Att studera effekten av icke-korrigerad BLS efter THA på den patientrapporterade höftfunktionen och livskvalitén. 2. Att studera effekten av förändringen i FO efter THA på den patientrapporterade höftfunktion, livskvalitén och muskelstyrka i abduktion. 3. Att utvärdera validitet och reliabilitet av en så kallad global FO genom att jämföra den med den gällande standard metoden samt studera tillförlitlighet av de radiologiskamätningar av postoperativa BLS, FO, cup inklination och anteversion efter THA. 4. Att radiologiskt undersöka i vilken av komponenterna (stam eller cup) somförändringen i FO och BLS verkar vara förlagd. Studie I: En prospektiv kohortstudie med 174 patienter som behandlats med THA för en primär unilateral koxartros. Patienterna delades in i tre grupper; de som fått en BLSförlängning över 10mm, återställning (mellan 9mm förlängning och 5mm förkortning) eller förkortning >5mm av det opererande benet efter THA. Uppföljning gjordes 12-15månader postoperativt. Vi fann att BLS upp till 20mm påverkade inte höftfunktion (WOMAC) och livskvalité (EQ-5D), men den förlängda gruppen visade en mindreförbättring i WOMAC och rapporterade en mer frekvent användning av skoinlägg. Studie II: En prospektiv kohortstudie med 222 patienter som behandlats med THA för en primär unilateral koxartros. Patienterna delades in i tre grupper; de patienter medförminskad FO (> 5mm minskning), återställd FO (inom 5mm) eller ökad FO (>5mm ökning). Uppföljning genomfördes efter 1 år med WOMAC, styrkemätning av höftensabduktorer och en frågeformulär. En minskad FO var associerade med en minskad styrka i höftens abduktorer. Det var ingen skillnad mellan grupperna gällandekvarstående höftsmärta och användning av analgetika. Studie III: En prospektiv kohortstudie med 90 patienter som behandlats med THA på grund av primär unilateral koxartros. På de postoperativa röntgenbilderna uppmättesglobala FO (Sundsvalls metodologi), globala FO (standard metod), BLS, cup inklination och anteversion. Reliabilitet och reproducerbarhet bedömdes mellan treoberoende observatörer. Vi fann att global FO (enligt Sundsvalls metodologi) är lika tillförlitlig som den nuvarande standardmetoden och de utvärderade radiologiskamätmetoderna har hög validitet och reliabilitet och kan således användas i klinisk praxis. Studie IV: En prospektiv kohortstudie med 174 patienter som behandlats med en THA för en primär unilateral koxartros. På de postoperativa röntgenbilderna uppmättes BLSoch globala FO. Patienter med förlängning ≥ 10mm (n=41) och patienter med minskning av globala FO >5mm (n=58) studerades for att mäta förlängning ochglobala FO minskning som sitter i stammen eller i cup jämfört med kontralaterala sidan. Reliabilitet och reproducerbarhet bedömdes av två oberoende observatörer. Vifann att en BLS över 10mm sitter framför allt i stamkomponenten i lårbenet medan en minskning i FO över 5 mm sitter i båda stam och cup. De radiologiska mätmetodernahar hög reliabilitet och reproducerbarhet och kan således användas i klinisk praxis. De viktigaste slutsatserna i denna avhandling är: 1. BLS med en förlängning upp till 20 mm och en minskning av globala FO mer än 5 mm påverkar inte patientrapporterad höftfunktion eller livskvalitet 1 år postoperativt. 2. BLS med en förlängning mer än 9 mm var associerad med mer användning av skoinlägg. En minskad FO med mer än 5 mm jämfört med den icke opererade höftenvar associerad med en sämre muskelstyrka i abduktion och ökat användning av gånghjälpmedel. 3. De radiologiska mätmetoderna av BLS, FO, acetabulära komponentens inklination och anteversion har hög validitet och reliabilitet, vilket kan användas i klinisk praxis. 4. En förlängning av det opererade benet orsakas främst av en positioneringen av stamkomponenten i lårbenet medan förlust av FO beror på otillfredsställande placeringav både stam och den acetabulära komponenten. Kirurger bör vara medveten om dessa operativa fallgropar för att optimera det kirurgiska resultatet.

Femoral neck fracture (FNF) is a great challenge for today´s health care and is associated with high mortality and morbidity in the elderly.  In the short term several studies in the literature have demonstrated improved hip function, quality of life and fewer re-operations in elderly patients treated with total hip arthroplasty (THA) instead of internal fixation (IF). There are few reports on the long-term outcome comparing IF and THA. The vast majority of orthopaedic departments in Sweden use the direct lateral (DL) or posteriolateral (PL) approaches for hip arthroplasty. The PL approach has been linked to an increased risk of dislocation of the prosthesis and a higher rate of revision surgery in comparison to the DL approach. There are few reports focusing on radiological risk factors for prosthetic dislocation and patient reported hip function comparing the two surgical approaches for hip arthroplasty in FNF. The randomized controlled trial (RCT) is the gold standard for evaluating medical or surgical interventions. An RCT of high quality has to be internally and externally valid. Internal validity refers to a correct study design to avoid bias skewing the results. External validity (EV) refers to whether the results will be clinically relevant to a definable group of patients and can be extrapolated to the general health care situation. There are only a few reports in the orthopaedic literature focusing on the EV of published studies and none in the field of hip fractures. Study I: This is a RCT of 100 patients with a displaced FNF comparing THA and IF. Follow-up evaluations were performed at three months and 1, 2, 4, 11 and 17 years. It was found that the Harris hip score (HHS) was higher and the rate of reoperations lower for patients treated with THA. Study II: This is a prospective cohort study of 185 hips, comparing the DL and the PL approaches in patients treated with a hemiarthroplasty (HA) for a displaced FNF. Follow-up was after 1 year. There was no difference in patient reported outcome between the groups measured with the HHS and WOMAC index. The PL approach resulted in a higher re-operation rate while the DL approach in a higher incidence of limping. Study III: This is a retrospective cohort study of 373 patients with a cemented bipolar HA using a PL approach for a FNF with a follow-up ranging from 6 months to 7 years. Radiographs and all surgical records were reviewed regarding femoral offset (FO), leg length discrepancy (LLD) and Wiberg angle. Patients with recurrent dislocations had a decreased postoperative FO, LLD and shallower acetabulum on the operated side compared with their controls. Study IV: This is a prospective cohort study of 840 hips comparing patients included in a RCT with those that did not give their informed consent (NC) or did not fulfill the criteria for participating in the trial (MS). Patients in the NC and MS groups had an increased mortality rate in comparison to those included in the study. We did not find any differences in hip function between these groups. The main conclusions of this thesis are: Healthy and lucid elderly patients with good hip function preoperatively, should be treated with THA for a displaced FNF. The DL approach is favourable in treating displaced FNF with HA due to its decreased risk of reoperation but with an identical hip function outcome as the PL approach. Care should be taken to restore the LLD and FO otherwise this may increase the risk of recurrent dislocation of a HA. Our findings suggest that trial participants had a lower mortality rate than non-participants but the functional outcome of non-participants appeared to be satisfactory. This is important to take into consideration when extrapolating study results to a health care system. / Lårbenshalsfrakturer (FNF) är en utmaning för dagens sjukvård och förknippad med hög mortalitet i den äldre befolkningen. FNF orsakas främst av lågenergitrauma efter fall i samma plan hos patienter med benskörhet. Total höftledsprotes (THA) har visat sig ge en bättre höftfunktion, livskvalitet med färre omoperationer hos äldre patienter än sluten reposition samt fixering med skruvar (IF) under de första två-fyra åren efter operation. Få studier har publicerats med långtidsuppföljning av THA jämfört med IF. Vid behandling av felställd FNF med halv höftledsplastik (HA) eller THA finns olika kirurgiska metoder (snittföring) för implantation av protesen. Majoriteten av ortopedkliniker i Sverige använder direkt lateral (DL) eller posteriolateral (PL) snittföring. PL har kopplats till en ökad risk för luxation av protesen (urledsvridning), vilket i sin tur genererat en högre risk för omoperation jämfört med DL. Få studier har utvärderat höftfunktion med avseende på snittföring. Detsamma gäller vilka radiologiska faktorer som påverkar risken förprotesluxation. Det finns olika typer av studiedesigner för utvärdering av medicinska och kirurgiska behandlingsmetoder. Studiedesignen med högst bevisvärde anses vara den randomiserade kontrollerade studien (RCT). För att en RCT skall hålla hög kvalitet krävs intern och extern validitet. Intern validitet syftar på ett korrekt studieupplägg som mäter det som avses och undviker påverkan av icke önskvärda faktorer. Extern validitet (EV) innebär att erhållna resultat från studien är generaliserbara och kan extrapoleras till andra grupper än den studerade. Det inga rapporter i ortopediska litteraturen med fokus på EV med patienter som drabbats av FNF. Studie I: Prospektiv randomiserad studie av 100 patienter med en felställd FNF jämförs THA med IF med avseende på höftfunktion och reoperationer. Uppföljning gjordes efter tre månader samt 1, 2, 4, 11 och 17 år. HHS som mått på höftfunktion var högre och andelen reoperationer lägre för patienter som behandlades med THA. Studie II: Prospektiv kohortstudie med 183 patienter med felställd FNF behandlade med HA och antingen DL eller PL. Vi fann ingen skillnad i patientrapporterad höftfunktion utvärderat med HHS och WOMAC efter 1 år men en ökad förekomst av hälta vid DL. Studie III: Retrospektiv kohortstudie av 373 patienter opererade med en cementerad bipolär HA och PL. Postoperativa röntgenbilder granskades avseende femoral offset (FO), postoperativ benlägdsskillnad (LLD) samt acetabulär Wibergvinkel och relaterades till återkommande protesluxationer. Detta relaterades till återkommande luxationer. Uppföljningstiden varierade mellan 6 månader och 7 år. Patienter med återkommande luxationer hade en minskad postoperativ global FO, förkortad LLD och grundare acetabulum på den opererade sidan jämfört med kontroller. Studie IV: Prospektiv kohortstudie av 840 patienter med felställd FNF där patienter som ingick i en RCT jämförs med de som inte gav sitt samtycke för deltagande eller ej inkluderats i screeningprocessen. De patienterna som inte gav sitt samtycke hade ökad dödlighet, men ingen skillnad i höftfunktion jämfört med deltagare. Slutsatser • Friska och kognitivt vitala äldre patienter med god höftfunktion innan en felställd lårbenshalsfraktur bör behandlas med total höftledsprotes. • DLsnittföring ger ett lika bra patientrapporterad höftfunktion men en ökad förekomst av hälta jämfört med PL snitt vid behandling med halvprotes på grund av en felställd lårbenshalsfraktur. • Ansträngning bör göras för att återställa benlängdsskillnad samtfemoral offset och därigenom minska risken för återkommande luxation. • Våra resultat tyder på att patienter som deltar i en randomiserad studie har lägre dödlighet än patienter som avböjt att delta samt de som missats i screeningprocessen. Det är viktigt att ta hänsyn till när extrapolerar studieresultat till ett hälso-och sjukvårdssystem. Detta bör vägas in i värderingen av studieresultatens externa validitet.