Målet med denna studie är att undersöka om det finns några principer för hur actionsekvenser är klippta och om utvecklingen av ny klippteknik ändrat på sättet man klipper actionsekvenser i Star Wars eller om man arbetar för att behålla och återskapa samma emotionella klippkänsla som i de äldre filmerna. Studien är genomförd i form av två stycken analysmetoder, den första metoden bygger på Berry Salt's analysmetod för att få ut statistik över hur actionsekvenserna är klippta, genom att se hur många klipp det är i en sekvens och dela antal klipp med tiden som sekvensen utspelar sig under, på så sätt får man ut en så kallad "average shot lenght" (ASL). Den andra metoden är en bildanalys där jag undersöker hur man har arbetat med dramaturgin och informationen man ger publiken. Undersökningens ramverk bygger på Dancygers  (2011) kriterier för en actionssekvens och det innebär i korthet att en actionsekvens ska innehålla identifikation, excitation, en konfilkt och intensifiering för att en actionsekvens ska räknas som en actionsekvens. Undersökningens resultat visar på att de actionsekvenser som ingått i studien skiljer sig åt. Men det finns en del genomgående principer som gäller samtliga sekvenser och de är att varje bild ska ge information om var man befinner sig, vad det är som händer och vad som kommer att hända i nästa bild. Ur min studie kan man se att sekvenserna skiljer sig i tid, antal klipp och hur lång ASL varje sekvens har. Med hjälp av klippningen ska man ge publiken den information som dem behöver för att förstå berättelsen som projiceras framför dom. Utgår man ifrån hur Star Wars filmerna är klippta i en bransch som utvecklats under 40 år, då ser man hur man använt sig av en liknande klippteknik för att fånga publikens uppmärksamhet, föra berättelsen framåt och ge publiken rätt information.