<p>Att säkert navigera ett fartyg in till eller ut från en hamn är ett av de svårare momenten inom sjöfarten. För att underlätta uppgiften har man under lång tid använt sig av lotsar – erfarna sjömän med hög grad av lokalkännedom som assisterar fartygets ordinarie besättning med navigering och andra uppgifter relaterade till en säker passage genom farleden och hamnen.</p><p>Ny teknik, tillsammans med ekonomiska och säkerhetsmässiga överväganden, har lett fram till frågan om det i någon mån är möjligt att bedriva lotsning från andra platser än från fartyget självt, s.k. fjärrlotsning. Att överföra lotsningsfunktioner från en fartygsbrygga till ett landbaserat kontrollrum är emellertid ingen trivial fråga. Inom komplexa sociotekniska system som sjöfarten innebär införandet av ny teknik och nya metoder alltid nya svårigheter och problem, och förutsättningarna för och konsekvenserna av en förändring måste analyseras noggrant. Denna studie syftar till att vara en första sådan analys. Förutsättningarna för fjärrlotsning undersöks genom en litteraturstudie, en empirisk studie bestående av intervjuer med lotsar och annan personal samt en riskanalys.</p><p>Med utgångspunkt i ett kontrollperspektiv, hämtat från Cognitive Systems Engineering, identifierar litteraturstudien ett grundläggande teoretiskt problem med fjärrlotsning samt ett sätt att hantera detta. Den empiriska studien ger stöd åt tanken att problemen kan hanteras och att fjärrlotsning således är möjligt att genomföra. Riskanalysen identifierar slutligen ett antal tänkbara risker med fjärrlotsning. Dessa bedöms dock inte vara oacceptabla ur säkerhetssynpunkt. Sammantaget blir studiens huvudsakliga slutsats att det verkar finnas goda förutsättningar för att bedriva någon form av fjärrlotsning. Ett förslag på hur detta skulle kunna gå till presenteras också.</p>

Att säkert navigera ett fartyg in till eller ut från en hamn är ett av de svårare momenten inom sjöfarten. För att underlätta uppgiften har man under lång tid använt sig av lotsar – erfarna sjömän med hög grad av lokalkännedom som assisterar fartygets ordinarie besättning med navigering och andra uppgifter relaterade till en säker passage genom farleden och hamnen. Ny teknik, tillsammans med ekonomiska och säkerhetsmässiga överväganden, har lett fram till frågan om det i någon mån är möjligt att bedriva lotsning från andra platser än från fartyget självt, s.k. fjärrlotsning. Att överföra lotsningsfunktioner från en fartygsbrygga till ett landbaserat kontrollrum är emellertid ingen trivial fråga. Inom komplexa sociotekniska system som sjöfarten innebär införandet av ny teknik och nya metoder alltid nya svårigheter och problem, och förutsättningarna för och konsekvenserna av en förändring måste analyseras noggrant. Denna studie syftar till att vara en första sådan analys. Förutsättningarna för fjärrlotsning undersöks genom en litteraturstudie, en empirisk studie bestående av intervjuer med lotsar och annan personal samt en riskanalys. Med utgångspunkt i ett kontrollperspektiv, hämtat från Cognitive Systems Engineering, identifierar litteraturstudien ett grundläggande teoretiskt problem med fjärrlotsning samt ett sätt att hantera detta. Den empiriska studien ger stöd åt tanken att problemen kan hanteras och att fjärrlotsning således är möjligt att genomföra. Riskanalysen identifierar slutligen ett antal tänkbara risker med fjärrlotsning. Dessa bedöms dock inte vara oacceptabla ur säkerhetssynpunkt. Sammantaget blir studiens huvudsakliga slutsats att det verkar finnas goda förutsättningar för att bedriva någon form av fjärrlotsning. Ett förslag på hur detta skulle kunna gå till presenteras också.