Ett vård- och omsorgsbehov uppstår i många fall plötsligt. Som anhörig tas det ofta för givet att då ställa upp. Kommunen har sedan 2009 skyldighet att ge stöd till anhörigvårdare, men stödet är många gånger ej anpassat. Ca var femte vuxen i Sverige har att vårdansvar gentemot en anhörig. Som anhörigvårdare tas ett stort ansvar gentemot den anhöriga och detta ansvar förväntas öka i takt med att befolkningen blir allt äldre. Det är därför viktigt att uppmärksamma förvärvsarbetande anhörigvårdares situation för att optimera stödet från den formella vården. Syftet med studien är att belysa hur anhörigvårdare, som förvärvsarbetar, upplever och påverkas av det ansvar de tar på sig angående vården och omsorgen av en familjemedlem. Datainsamlingen skedde med hjälp av halvstrukturerade livsvärldsintervjuer. Data analyseras med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats vilket resulterade i tre kategorier och tio underkategorier. De tre kategorierna var: Att vilja sin anhörigas bästa, att hantera ansvaret som anhörigvårdare och Att försöka leva som vanligt. I resultatet framkom att anhörigvårdaren upplevde sig ha det yttersta ansvaret för den anhöriga, den formella vården sågs mer som ett komplement. Ansvaret gentemot den anhöriga fanns alltid där och gav således anhörigvårdaren begränsningar i vardagen. Att förvärvsarbeta trots ansvaret som anhörigvårdare beskrevs som en självklarhet, men delade åsikter om arbetet gav stress eller andrum rådde. Anledningen till att en anhörigvårdare ofta tog på sig ett stort ansvar berodde på kärlek och pliktkänslor gentemot den anhöriga.