Enligt statistik ökar kränkningar, både mellan elev till elev men även från lärare till elev. I vårt uppdrag som blivande förskollärare framgår det att vi ska arbeta för att motverka alla typer av kränkningar, både mellan elev till elev men även mellan lärare till elev. Det framgår i Skollagen (SFS 2010:800) 6 kap. 9§ att det är förbjudet av huvudman och personal att utsätta elever för kränkande behandling. Syftet Syftet med studien är att undersöka hur förskollärare och rektorer arbetar för att motverka kränkande behandling mellan elev och elev men även mellan lärare och elev. För att kunna besvara syftet använder vi oss av följande frågeställningar: Hur arbetar rektorer respektive lärare med kränkande behandling? Vilket ansvar och vilka skyldigheter har rektorer respektive lärare och hur kommer de till uttryck i arbetet? Vad anser de att kränkande behandling beror på när det gäller elev-elev respektive lärare-elev? Metod Metoden som vi använder oss av är kvalitativ metod där vi gör semistrukturerade intervjuer med tre rektorer och tre förskollärare i förskoleklasser på tre skolor i en och samma kommun i Sverige. Resultat I studien framkommer en del skillnader men även likheter vid en jämförelse mellan de båda yrkeskategorierna. Vi kan se en skillnad när det kommer till begreppet kränkande behandling, likaså hur de arbetar för att motverka kränkningar. Förskollärarna använder sig av samtal för att lösa incidenterna medan rektorerna använder sig av sin maktposition och det är sista lösningen på att kränkningen ska upphöra. En likhet som vi kan se är att både rektorer och förskollärare belyser betydelsen av vuxennärvaro, för att skapa en trygg miljö för eleverna på skolan. Resultatet visar även att det finns en viss lojalitet mellan lärare och lärare, där de skyddar varandra när det kommer till kränkningar mellan lärare och elev.