Dansformer och deras struktur, rytm och affekt intar en stor plats i barockmusiken. Rhythmopoeia är ett begrepp som har sin ursprung i den grekiska antiken. Det är läran av hur man bygger upp den rytmiska strukturen av ett musikstycke eller en dikt. När konstnärer och vetenskapsmän under renässansen och barocktiden började återupptäcka antikens kulturskatter och idéer fick även konceptet rhythmopoeia nytt liv. Många barocktonsättare kände till det och var väl förtrogna med retorikens och poesins grunder. Grekiska versfötter som grundläggande element i diktkonsten lämpar sig även bra att beskriva rytmiska enheter i musik. Konceptet blev vägledande i min analys av tre satser ur Marin Marais Pièces de viole. Denna analys och undersökningen av olika källor har hjälpt mig att få en djupare förståelse för musiken och hur den skulle spelas. Det har underlättat instuderingsprocessen, hjälpt mig att lösa stråktekniska problem och bidragit till större säkerhet i min interpretation. / <p>Marin Marais: ur Pièces de viole, vol. II</p><p>Nr. 85 Allemande</p><p>Nr. 87 Courante</p><p>Nr. 89 Sarabande</p><p>Anna Lamberti, barockviola</p><p>Mayumi Kamata, cembalo</p>