Gatufotografin fångar det utmärkande i det alldagliga och det surrealistiska i det väntade. Fotografiet har genom tiderna tilldelats en avgörande roll gällande hur vi tolkar världen. Vi läser in vår egen kulturella förförståelse när vi betraktar ett fotografi, och kameran är lika mycket en målares pensel som det är ett sätt att konstruera och tolka verkligheten. Alla fotografier har en avsändare och en mottagare. Fotografiet hjälper till att forma vår bild av verkligheten, men det är inte en obeskuren verklighet vi betraktar. Henri Cartier-Bresson är nära sammankopplad med gatufotografin, som i sin tur är nära sammankopplad med den romantiserade bilden av det fria och direkta livet, ocensurerat och äkta. Jag undersöker om det går att skönja fotografens handling i bilden, och jag ifrågasätter tron på gatans svartvita realism. Mitt material består av Cartier-Bressons fotografier tagna i Europa mellan 1951-1966, sedda ur ett genusperspektiv. Utöver genusteori utgår jag även ifrån filmteori och bland andra Mary-Ann Doanes analys av den manliga blicken, samt Catherine Lutz och Jane Collins postkoloniala studie av blicken när jag analyserar. Jag tar det aktiva klivet in i bilden och belyser blickens betydelse för hur vi tolkar vem som har övertaget i bilden. Både mannens och kvinnans roller i fotografierna analyseras, och vem som betraktar vem är av stor betydelse.