För att alla elever ska känna sig delaktiga i skolan behöver undervisningen vara inkluderande. Syftet med studien var att, genom fokusgruppsamtal, undersöka hur några lärare berättar om sitt arbete med inkluderande undervisning, och hur undervisningen skulle kunna utvecklas mot en gemenskapsorienterad inkludering. För att i fokusgruppsamtalen definiera olika typer och nivåer av inkludering användes tre olika definitioner: placeringsorienterad, individorienterad och gemenskapsorienterad inkludering. Studiens forskningsansats var kvalitativ i form av fokusgruppsamtal. Studien genomfördes på fem olika skolor i mellansverige, och totalt tretton lärare deltog i de fem samtalen. Samtalen spelades in och transkriberades efteråt. Studien visade att alla deltagande lärare var positiva till inkluderande undervisning. De menade att gemenskapsorienterad undervisning leder till lugn i elevgruppen, starkare relationer, mer ansvarstagande och en möjlighet för alla elever att bli en i gruppen. Dock upplevde de en del hinder som exempelvis stora elevgrupper, ökande resultatfokus och en känsla av ensamhet och utsatthet hos läraren. De uttryckte också en farhåga att inkluderande undervisning innebär att särskilda undervisningsgrupper stängs ner. De lyfte fram att det finns elever som inte klarar av att vistas i en stor grupp och behöver få undervisning i ett mindre sammanhang. Lärarna önskade ett tätt samarbete med specialpedagogen, att hen ska fungera som ett bollplank, ge konstruktiv kritik och stötta med exempelvis testning av elever och vid pedagogiska utredningar. Lärarna uttryckte också att de önskar stöttning av kollegor och skolledare. De menade att ett kollegialt samarbete är en förutsättning för att den gemenskapsorienterade undervisningen ska fungera så bra som möjligt. Med andra ord är gemenskapen viktig både i klassrummet och i lärarrummet.