Being able to know how use the rules about how taxes works, allows a shareholder with qualified holding in a closely held company, to pay less taxes. When the owner of the share makes an agreement, which the ownership rights transfers later than the actual date for when legal contract is written. The question is therefore who can consider being the new owner at the beginning of the year and taking part of the benefits. Do the ownership rights transfer on the contract date or the date of access? When a buyer purchase a share during the year, he may not partake of any threshold amount, then the expected time is for those who are owners at the beginning of the year. The contract date and the date of the access are two different concepts which provide a few questions when actually the ownership rights transfer occurs. In those circumstances, the time is important for both parties. Tax law and civil law can collide with each other, decide when a transfer of ownership takes place. In tax law, it does not usually matter if a valid right moment occurs, as opposed to civil law. When parties agree that access to the share can take place later, it is in the most cases an interpretation of the wording in the agreement. However, mostly cases are based on the contract date. A seller consider to have difficulties to get around the regulations. Even when the date of access is consider, the seller is not given credit even if he is the owner according to civil law.

<p>En ägare eller delägare i ett fåmansföretag beskattas enligt vissa särskilda regler vad gäller utdelning och kapitalvinst från företaget, vilka framgår av kapitel 56 och 57 inkomstskattelagen (1999:1229) (IL). Huvudsyftet med dessa regler är att motverka skattemässig inkomstomvandling. Målet är att aktiva ägares arbetsinkomster i ett fåmansföretag ska beskattas på samma sätt som en anställds arbetsinkomster. Förvärvsinkomster, såsom lön, beskattas enligt en progressiv skatteskala med en högsta marginalskatt på cirka 57 procent, medan kapitalinkomster beskattas proportionellt med en enhetlig skattenivå på 30 procent. För en ägare till kvalificerade aktier i ett fåmansföretag sker beskattningen endast till två tredjedelar av dessa 30 procent på de utdelningar som befinner sig inom ett visst gränsbelopp. I fåmansföretag råder det ofta ett formellt men inte reellt tvåpartsförhållande mellan ägaren och dennes företag. Därför anses en ensam ägare eller delägare ha stora möjligheter att ta ut vad som i verkligheten är arbetsinkomster som utdelningsinkomster och därigenom undgå den progressiva beskattningen. Uppsatsen behandlar den problematik som uppstår när en ägare till kvalificerade aktier i ett fåmansföretag utnyttjar ovillkorade aktieägartillskott för att höja gränsbeloppet. Detta görs i syfte att genom utdelningar kunna ta ut upparbetade vinstmedel i företaget till låg beskattning. Ju högre gränsbeloppet är, desto högre utdelning kan tas.</p><p> </p><p>Syftet med uppsatsen är att granska de speciella fåmansföretagsreglerna som återfinns i kapitel 57 IL och redogöra för huruvida ett ovillkorat aktieägartillskott som ges i syfte att öka gränsbeloppet strider mot de fyra rekvisiten – <em>en</em> <em>väsentlig skatteförmån</em>, <em>direkt eller indirekt medverkan</em>, <em>det</em> <em>övervägande skälet för förfarandet</em> och <em>i strid med lagstiftningens syfte</em> – i generalklausulen i 2 § skatteflyktslagen.</p><p> </p><p>Ett ovillkorat aktieägartillskott syftar till att öka ett bolags tillgångar och påverkar aktiernas anskaffningskostnad. Det ger inte upphov till någon aktierätt eller fordringsrätt mot bolaget för tillskottsgivaren och blir därför i princip fritt eget kapital i bolaget. Aktieägarna får således förfoga över hela beloppet enligt egna önskemål. Ovillkorliga aktieägartillskott regleras inte genom lag och det finns inte heller någon utbredd praxis angående dessa. Det borde däremot anses att om de endast används i syfte att kringgå skattelagstiftning blir de föremål för lagen om skatteflykt (1995:575). De speciella reglerna i kapitel 57 IL har till syfte att motverka inkomstomvandling, men de strävar även efter att göra beskattningen neutral mellan fåmansföretagsägare och anställda. Om syftet då blir att undvika beskattning i inkomstslaget tjänst genom att en högre andel av de upparbetade vinstmedlen i företaget kan tas ut genom utdelning så har de direkt tillämpliga reglerna på detta sätt kringgåtts. Detta medför att generalklausulen i 2 § skatteflyktlagen borde kunna användas.</p>

En ägare eller delägare i ett fåmansföretag beskattas enligt vissa särskilda regler vad gäller utdelning och kapitalvinst från företaget, vilka framgår av kapitel 56 och 57 inkomstskattelagen (1999:1229) (IL). Huvudsyftet med dessa regler är att motverka skattemässig inkomstomvandling. Målet är att aktiva ägares arbetsinkomster i ett fåmansföretag ska beskattas på samma sätt som en anställds arbetsinkomster. Förvärvsinkomster, såsom lön, beskattas enligt en progressiv skatteskala med en högsta marginalskatt på cirka 57 procent, medan kapitalinkomster beskattas proportionellt med en enhetlig skattenivå på 30 procent. För en ägare till kvalificerade aktier i ett fåmansföretag sker beskattningen endast till två tredjedelar av dessa 30 procent på de utdelningar som befinner sig inom ett visst gränsbelopp. I fåmansföretag råder det ofta ett formellt men inte reellt tvåpartsförhållande mellan ägaren och dennes företag. Därför anses en ensam ägare eller delägare ha stora möjligheter att ta ut vad som i verkligheten är arbetsinkomster som utdelningsinkomster och därigenom undgå den progressiva beskattningen. Uppsatsen behandlar den problematik som uppstår när en ägare till kvalificerade aktier i ett fåmansföretag utnyttjar ovillkorade aktieägartillskott för att höja gränsbeloppet. Detta görs i syfte att genom utdelningar kunna ta ut upparbetade vinstmedel i företaget till låg beskattning. Ju högre gränsbeloppet är, desto högre utdelning kan tas.   Syftet med uppsatsen är att granska de speciella fåmansföretagsreglerna som återfinns i kapitel 57 IL och redogöra för huruvida ett ovillkorat aktieägartillskott som ges i syfte att öka gränsbeloppet strider mot de fyra rekvisiten – en väsentlig skatteförmån, direkt eller indirekt medverkan, det övervägande skälet för förfarandet och i strid med lagstiftningens syfte – i generalklausulen i 2 § skatteflyktslagen.   Ett ovillkorat aktieägartillskott syftar till att öka ett bolags tillgångar och påverkar aktiernas anskaffningskostnad. Det ger inte upphov till någon aktierätt eller fordringsrätt mot bolaget för tillskottsgivaren och blir därför i princip fritt eget kapital i bolaget. Aktieägarna får således förfoga över hela beloppet enligt egna önskemål. Ovillkorliga aktieägartillskott regleras inte genom lag och det finns inte heller någon utbredd praxis angående dessa. Det borde däremot anses att om de endast används i syfte att kringgå skattelagstiftning blir de föremål för lagen om skatteflykt (1995:575). De speciella reglerna i kapitel 57 IL har till syfte att motverka inkomstomvandling, men de strävar även efter att göra beskattningen neutral mellan fåmansföretagsägare och anställda. Om syftet då blir att undvika beskattning i inkomstslaget tjänst genom att en högre andel av de upparbetade vinstmedlen i företaget kan tas ut genom utdelning så har de direkt tillämpliga reglerna på detta sätt kringgåtts. Detta medför att generalklausulen i 2 § skatteflyktlagen borde kunna användas.

Vid införandet av 3:12-reglerna var lagstiftarens syfte att förhindra inkomstomvandling för delägare i fåmansföretag. På senare tid har synsättet förändrats och man fokuserar sedan reformen 2006 mer på att stimulera företagande och förenkla regelverket. År 2006 infördes förenklingsregeln för att underlätta tillämpningen av gränsbeloppsberäkningen. Förenk­lingsregeln innebär en förenklad beräkning av gränsbeloppet som inte tar hänsyn till företagets verksamhet. Det har i studier visats att förenklingsregelns tillämpning utnyttjas i skatteplaneringssyfte av delägare i fåmansföretag utan direkt aktivitet. Syftet med denna uppsats är att utreda förenklingsregeln och huruvida någon begränsning bör införas i dess tillämpning för att undvika inkomstomvandling. För att besvara syftet fast­ställs gällande rätt, där vår primära rättskälla är 56 – 57 kapitlet Inkomstskattelagen (1999:1229) (IL). Då en stor del av utredningen rör reglernas utveckling behandlas även förar­beten till IL i uppsatsen. För att undvika inkomstomvandling anses det motiverat att införa en begränsning i tillämpningen av förenklingsregeln. I uppsatsen utreds tre förslag på begränsningar. Det förslag som anses mest motiverat att införa är ett ak­tivitetskrav på företagsnivå. Detta skulle innebära att delägare inte kan utnyttja förenklings­regeln för att erhålla ett helt schablonbelopp, och därmed lägre beskattning, genom att starta företag utan faktisk verksamhet. Lagstiftarens syfte vid införandet av förenklingsregeln var att underlätta främst för mindre och nystartade företag, dessa företag skulle kunna ha problem att uppfylla aktivitetskravet om det sätts för högt.  Därmed finns vissa fördelar med att, för delägare i de företag som inte uppfyller aktivitetskravet, även införa ett lägre schablonbelopp.