Denna uppsats undersöker runformerna belagda i gotländska inskrifter från medeltiden och reformationstiden. Syftet är delvis att inventera samtliga runformer, delvis att belysa deras bruk, utveckling och spridning ur ett kronologiskt och materialmässigt perspektiv. Inventeringen görs genom en typologisk modell som möjliggör identifieringen av runformernas distinktiva och redundanta drag, och följaktligen deras indelning i graftyper och graftypsvarianter. Den stora variationen som präglar runristarnas teckenuppsättning, liksom uppkomsten och utvecklingen av nya medeltida runformer förklaras ur olika synvinklar. För vissa graftyper, bl. a. den gotländska s-runan, blir alfabetsinterna utvecklingstendenser aktuella, såsom homogenitetsprincipen och hasta + coda‐principen. I andra fall har den latinska majuskelskriften, kalenderrunor och handskrivna runor haft inflytande på de gotländska runformerna. Även inskriftsföremålens material har visat sig vara en viktig faktor för vilka runformer man valde att rista. Graftyper med en kantig form användes t.ex. exklusivt i trä-, metall- och putsinskrifter. Möjligheten att använda runformer vid datering av inskrifter undersöks och kronologiska mönster samt några dateringskriterier för Gotlands medeltida inskrifter tas upp. Även uppgifter om vissa graftypers geografiska spridning ges, som t.ex. den gotländska m‐runan och den stungna l-runan, vars bruk är koncentrerade till Gotlands östra resp. sydvästra del.