Föremålet för denna undersökning är en isländsk handskrift från 1300-talet, AM 231 VII fol., som innehåller ett fragment av Barlaams saga ok Josaphats. Fragmentet består av två skadade pergamentblad och flera forskare har hävdat att dess upphovsman är densamme som har skrivit Uppsala-Eddan, även kallad DG 11. AM 231 VII fol. har dock aldrig givits ut separat eller stått i fokus för en ingående undersökning om dess paleografiska och ortografiska drag. Syftet med uppsatsen är att presentera en diplomatarisk utgåva av handskriften, granska dess paleografi och språkformer och bilda ett pålitligt underlag för en jämförelse mellan den och DG 11. En sådan jämförelse faller emellertid utanför ramen för denna uppsats. På grundval av den paleografiska undersökningen har jag på en makropaleografisk nivå kunnat etablera handskriftens graftyper och på en mikropaleografisk nivå dess graftypsvarianter. Dessutom har jag ur skrifthistoriskt perspektiv kategoriserat skriften i fragmentet som tillhörande den gotiska skrifttypen Northern Textualis, även om vissa kursiva drag också går att iaktta. Resultaten av den ortografiska undersökningen motsäger delvis de tidigare redogörelserna av handskriftens språkformer. I synnerhet gäller detta: 1) representationen av den bakre trycksvaga vokalen, som oftast är \o\, medan \v\ bara förekommer några gånger; 2) den främre trycksvaga vokalen skrivs alltid \i\, förutom i ett fall där graftypen \e\ används; 3) reflexivändelsen i verben skrivs både \z\ och \zt\; 4) norvagismerna är fler än man tidigare hade iakttagit: den oomljudda ordformen \mannoþvm\; skrivningarna med \e\ för förväntat /æ:/ efter velar och nasal konsonant; \þ\ för förväntat /d/ efter nasal konsonant och efter /l/; ordformen \herbyrgi\. De nya yngre drag som jag har kunnat iaktta är följande: det ofta förekommande bruket av \av\ för /ɔ/ istället för \o\; fonemet /æ:/ skrivs oftast \æ\ och bara några gånger e med hake; /l/ dubbeltecknas alltid framför /d/ och /t/; reflexivändelsen i verben är ibland \zt\. Som äldre drag räknar jag bruket av graftypen \o\ för den bakre trycksvaga vokalen. Vokallängden markeras ibland genom överskriven accenttecken i kortare ord, men oftast markeras den inte. Dubbelteckning av \a\ förekommer uteslutande i namn av icke-nordiskt ursprung. Fonemen /a:/ och /ɔ:/ har sammanfallit och skrivs \a\. Fonemen /æ:/ och /ø:/ har också sammanfallit och skrivs båda två \æ\. Konsonantlängden markeras oftast genom dubbelteckning men vissa långa konsonantiska fonem betecknas genom överskriven punkt: /t:/, med kapitäl, /g:/, /m:/, och /r:/, eller med särskilda graftypsvarianter, /n:/. Kapitälerna har i vissa fall endast framhållande funktion eller förekommer i samband med supralinjära förkortningstecken. Visst inflytande från den latinska skrifttraditionen kan noteras i skrivningen \qv\ för /kw/.

Denna uppsats undersöker runformerna belagda i gotländska inskrifter från medeltiden och reformationstiden. Syftet är delvis att inventera samtliga runformer, delvis att belysa deras bruk, utveckling och spridning ur ett kronologiskt och materialmässigt perspektiv. Inventeringen görs genom en typologisk modell som möjliggör identifieringen av runformernas distinktiva och redundanta drag, och följaktligen deras indelning i graftyper och graftypsvarianter. Den stora variationen som präglar runristarnas teckenuppsättning, liksom uppkomsten och utvecklingen av nya medeltida runformer förklaras ur olika synvinklar. För vissa graftyper, bl. a. den gotländska s-runan, blir alfabetsinterna utvecklingstendenser aktuella, såsom homogenitetsprincipen och hasta + coda‐principen. I andra fall har den latinska majuskelskriften, kalenderrunor och handskrivna runor haft inflytande på de gotländska runformerna. Även inskriftsföremålens material har visat sig vara en viktig faktor för vilka runformer man valde att rista. Graftyper med en kantig form användes t.ex. exklusivt i trä-, metall- och putsinskrifter. Möjligheten att använda runformer vid datering av inskrifter undersöks och kronologiska mönster samt några dateringskriterier för Gotlands medeltida inskrifter tas upp. Även uppgifter om vissa graftypers geografiska spridning ges, som t.ex. den gotländska m‐runan och den stungna l-runan, vars bruk är koncentrerade till Gotlands östra resp. sydvästra del.

I den här uppsatsen undersöks den ortografiska variationen under svenskt 1600-tal, vilket faller under den äldre nysvenska perioden, med fokus på den intratextuella variationen och hur stavningen förhåller sig till stavningen i Gustav Vasas bibel (1541). Undersökningen utgår från tidigare forskning om stavning under den äldre nysvenska perioden som generellt har kategoriserats, av både nu- och dåtida författare, som oenhetlig. Materialet består av utdrag ur tio verk av profan prosa, med fokus på texter med informerande syfte, vilket har transkriberats – sammanlagt ca 30 000 ord. Religiös prosa har inte inkluderats. I materialet har sedan fyra variabler undersökts: markering av vokalkvantitet, stavning av /j/ i initial och medial position, /v/ i medial och final position samt bruk av digraferna <dh> och <gh>. Resultatet visar på att variablerna i materialet efterföljer den officiella normen i GVB 1541 i olika hög grad. Den intratextuella variationen i markering av vokalkvantitet och bruk av digraferna <dh> och <gh> är relativt hög i det undersökta materialet, men stavningen av /v/ och /j/ i de valda positionerna är övervägande mer enhetlig. Intratextuell ortografisk enhetlighet har eftersträvats i samtliga verk.