Språkliga uttryck för personreferens kan realiseras på många olika sätt, och hur dessa uttryck struktureras är beroende av ett flertal faktorer, såväl språkinterna som språkexterna. I regel utgörs de referentiella uttrycken av nominalfraser i form av egennamn, personliga pronomen eller substantiv, samtliga med eller utan attributiva bestämningar. Men hur har personreferens uttryckts genom svenskans historia? Och vilka faktorer har egentligen haft en inverkan på valet av refererande uttryck? Föreliggande uppsats syftar till att kartlägga bruket av personreferens i fornsvenska och äldre nysvenska i handskriften Arboga stads tänkebok åren 1452–1552, samt att ur ett informationsstrukturteoretiskt perspektiv diskutera vilka inom- och utomspråkliga meka-nismer och kommunikativa kontexter som har påverkat skrivarens val av uttryck. Vidare syftar undersökningen till att blottlägga eventuella diakrona, synkrona och geografiska skillnader i realiseringen av de referentiella uttrycken. En aktuell avhandling om Stockholms stads tänkeböcker har därför fått ligga till grund för en jämförelse mellan de två städernas tänkeböcker. Slutligen är en av målsättningarna med uppsatsen också att bidra till diskussionen kring framväxten av en eventuell, ny kanslispråklig skriftbrukstradition. Utfallet av undersökningen visar att språkliga uttryck för personreferens realiseras olika beroende på textens kommunikativa funktion. Realiseringsmönstret ser olika ut i tänke-böckernas olika ärendekategorier – ärenden av mer narrativ karaktär tenderar att innehålla en högre grad av pronominalisering, medan de rent administrativa ärendenas funktion ofta fordrar en tydligare bestämning av referenten genom framför allt egennamn och attribut som patronymikon eller yrkesbeteckningar. Resultatet visar också på en tydlig diakron förändring, och på en skillnad mellan Arbogas respektive Stockholms stads tänkeböcker som möjligen är geografiskt betingad. Den stora förändringen över tid sker mellan undersökningens två sista nedslag, 1527 och 1550–1552; en tydlig nedgång syns hos egennamnen medan pronomen-bruket ökar markant, vilket tyder på att en förändring har skett i kansliverksamhetens skriftliga produktion.

Under den äldre nysvenska perioden var svenskan under förändring. Undersökningar om denna period finns, men inte många redogör för kvinnors språk. Drottning Kristinas brev till Axel Oxenstierna finns transkriberade, men hennes språk har inte undersökts. Syftet med studien är att bidra till beskrivningen av det äldre nysvenska språket, med bisyftet att framhäva och undersöka texter skrivna av en kvinna, under en tid då texter skrivna av kvinnor är få och inte särskilt undersökta. Metoden som användes grundade sig i en tidigare undersökning av samma karaktär. Materialet utgjordes av 14 av drottning Kristinas brev till Axel Oxenstierna. Resultatet visade att drottning Kristinas språk till stor del passade med beskrivningen av språket under 1600-talet, men att hon både använde sig av såväl nya språkdrag som språkdrag som ansågs vara ålderdomliga. Slutsatsen är att Kristinas språk genom sin variation och inkonsekvens speglar en tid i svenskans historia där språket var i stor förändring.

Många medeltidsbrev finns bevarade och vittnar om svenskans historiska utvecklingsstadier. I denna uppsats ges en transkribering och översättning ut av ett brev från Vadstena ca år 1500, en historisk brytpunkt mellan forn- och nysvenska. Brevets språk jämförs med den religiösa skriften Jungfru Marie Örtagård från samma tid i syfte att undersöka språkförändring hos olika skrivare och genrer vid samma plats och tid. Resultaten visar att Jungfru Marie Örtagård är mer språkligt konservativ än brevet. Kasussystemet har nästan helt upplösts i brevet men upprätthålls mer i den religiösa genren, vilket överensstämmer med tidigare forskning. Personböjningen av verb i plural är osäker i brevet och användningen tyder på ett begynnande sammanfall till formen för tredje person. Brevet är skrivet med en luftig gotisk handstil med många förkortningar. Källornas stavning är tidsenlig baserat på tidigare forskning.

I denna undersökning studeras användningen av lågtyska affigerade ord i det svenska Nya testamentet från 1526 å ena sidan och det isländska Nýja testametið från 1540 å andra sidan. Syftet med undersökningen är att se till vilken grad lågtyskan präglat dessa två bibelöversättningar. Studiens material är Uppenbarelseboken ur respektive bibelöversättning. Metoden utgår från att alla ord med ett lågtyskt affix identifieras, för att därefter skrivas in i tabeller. Etymologin av samtliga affigerade ord fastställs för att därefter kunna dela in dem i låntyper. Studien avslutas med en konkret jämförelse mellan översättningarna. Studiens främsta slutsats är att den svenska bibelöversättningen har avsevärt många fler ord med lågtyskt affix än den isländska. Orsakerna till detta resultat är kan vara många. En som jag anser utmärker sig är det faktum att Norge införde ett handelsförbud med Island som gällde alla utom norrmännen år 1307. Detta förbud uppehölls till år 1470. Det innebar att de tyska köpmännen inte hade tillåtelse att bedriva handel på ön i över 150 år. Således stoppades det lågtyska inflytandet över isländskan.

I den här uppsatsen undersöks den ortografiska variationen under svenskt 1600-tal, vilket faller under den äldre nysvenska perioden, med fokus på den intratextuella variationen och hur stavningen förhåller sig till stavningen i Gustav Vasas bibel (1541). Undersökningen utgår från tidigare forskning om stavning under den äldre nysvenska perioden som generellt har kategoriserats, av både nu- och dåtida författare, som oenhetlig. Materialet består av utdrag ur tio verk av profan prosa, med fokus på texter med informerande syfte, vilket har transkriberats – sammanlagt ca 30 000 ord. Religiös prosa har inte inkluderats. I materialet har sedan fyra variabler undersökts: markering av vokalkvantitet, stavning av /j/ i initial och medial position, /v/ i medial och final position samt bruk av digraferna <dh> och <gh>. Resultatet visar på att variablerna i materialet efterföljer den officiella normen i GVB 1541 i olika hög grad. Den intratextuella variationen i markering av vokalkvantitet och bruk av digraferna <dh> och <gh> är relativt hög i det undersökta materialet, men stavningen av /v/ och /j/ i de valda positionerna är övervägande mer enhetlig. Intratextuell ortografisk enhetlighet har eftersträvats i samtliga verk.

Uppsatsen behandlar konstruktionsmönster vid de bitransitiva verben sända och giva i äldre forn­svenska, yngre fornsvenska och äldre nysvenska. I uppsatsen undersöks dels för­del­ningen mellan de fyra konstruktionsalternativen DAT-ACK, ACK-DAT, PP-ACK och ACK-PP för sända respektive giva under var och en av de undersökta perioderna, dels vilka se­mantiska och informationsstrukturella faktorer som ligger bakom valet av en viss kon­struk­tions­va­riant vid ett visst verb under en viss tidsperiod. Resultaten visar att för verbet sända fö­re­lig­g­er inga sig­nifikanta skillnader i för­delningen av konstruktionsalternativ mellan de tre tids­pe­ri­oderna. Verbet konstrueras med ACK-PP i över hälften av fallen under alla tidsperioderna, me­dan DAT-ACK genomgående står för ungefär en tredjedel av beläggen. Verbet giva upp­vi­s­ar däremot en signifikant minskad användning av ACK-DAT mellan yngre fornsvenska och äl­d­re nysvenska, medan bruket av ACK-PP ökar under samma period. Mellan äldre forn­sven­ska och yngre fornsvenska ökar bruket av DAT-ACK, medan ACK-PP blir ovanligare. Båda des­sa tendenser beror dock på en specifik användning av ACK-PP i Fornsvenska legendariet, och speg­lar förmodligen inte utvecklingen i språket som helhet. Vad gäller de informationsstruktu­r­ella fak­torerna påverkar dessa valet av konstruktionstyp i stort sett som väntat, i så måtto att kor­t­a­re, pronominella och definita led (dvs. informationsstrukturellt tematiska led) ofta pla­ce­ras fö­re längre, icke-pronominella och indefinita led (informationsstrukturellt rematiska). Ana­lysen av de semantiska variablerna visade att DAT-ACK vid båda verben gynnas av ani­ma­ta m/m-ar­gument (mottagare/mål) och abstrakta p/t-argument (patient/tema), medan ACK-PP å andra si­dan gynnas av inanimata m/m-argument och konkreta p/t-argument. Vid verbet sän­da kon­stru­eras DAT-ACK enbart med animata m/m-argument, medan verbet giva i äldre och yngre forn­svenska endast konstrueras med ACK-PP om m/m-argumentet är inanimat. En se­mantisk ut­vidgning av ACK-PP vid verbet giva uppstår emellertid i äldre nysvenska, där kon­struk­tions­varianten blir kompatibel även med animata m/m-argument. ACK-DAT är vid verbet gi­va vanligare när p/t-argumentet betecknar någonting konkret, vilket indikerar en se­man­tisk upp­delning inte bara mellan dubbelobjektsvariant och prepositionsvariant utan även mel­lan de bå­da dubbelobjektsvarianterna DAT-ACK och ACK-DAT.