Uppsatsen behandlar konstruktionsmönster vid de bitransitiva verben sända och giva i äldre forn­svenska, yngre fornsvenska och äldre nysvenska. I uppsatsen undersöks dels för­del­ningen mellan de fyra konstruktionsalternativen DAT-ACK, ACK-DAT, PP-ACK och ACK-PP för sända respektive giva under var och en av de undersökta perioderna, dels vilka se­mantiska och informationsstrukturella faktorer som ligger bakom valet av en viss kon­struk­tions­va­riant vid ett visst verb under en viss tidsperiod. Resultaten visar att för verbet sända fö­re­lig­g­er inga sig­nifikanta skillnader i för­delningen av konstruktionsalternativ mellan de tre tids­pe­ri­oderna. Verbet konstrueras med ACK-PP i över hälften av fallen under alla tidsperioderna, me­dan DAT-ACK genomgående står för ungefär en tredjedel av beläggen. Verbet giva upp­vi­s­ar däremot en signifikant minskad användning av ACK-DAT mellan yngre fornsvenska och äl­d­re nysvenska, medan bruket av ACK-PP ökar under samma period. Mellan äldre forn­sven­ska och yngre fornsvenska ökar bruket av DAT-ACK, medan ACK-PP blir ovanligare. Båda des­sa tendenser beror dock på en specifik användning av ACK-PP i Fornsvenska legendariet, och speg­lar förmodligen inte utvecklingen i språket som helhet. Vad gäller de informationsstruktu­r­ella fak­torerna påverkar dessa valet av konstruktionstyp i stort sett som väntat, i så måtto att kor­t­a­re, pronominella och definita led (dvs. informationsstrukturellt tematiska led) ofta pla­ce­ras fö­re längre, icke-pronominella och indefinita led (informationsstrukturellt rematiska). Ana­lysen av de semantiska variablerna visade att DAT-ACK vid båda verben gynnas av ani­ma­ta m/m-ar­gument (mottagare/mål) och abstrakta p/t-argument (patient/tema), medan ACK-PP å andra si­dan gynnas av inanimata m/m-argument och konkreta p/t-argument. Vid verbet sän­da kon­stru­eras DAT-ACK enbart med animata m/m-argument, medan verbet giva i äldre och yngre forn­svenska endast konstrueras med ACK-PP om m/m-argumentet är inanimat. En se­mantisk ut­vidgning av ACK-PP vid verbet giva uppstår emellertid i äldre nysvenska, där kon­struk­tions­varianten blir kompatibel även med animata m/m-argument. ACK-DAT är vid verbet gi­va vanligare när p/t-argumentet betecknar någonting konkret, vilket indikerar en se­man­tisk upp­delning inte bara mellan dubbelobjektsvariant och prepositionsvariant utan även mel­lan de bå­da dubbelobjektsvarianterna DAT-ACK och ACK-DAT.