Uppsatsen behandlar konstruktionsmönster vid de bitransitiva verben sända och giva i äldre forn­svenska, yngre fornsvenska och äldre nysvenska. I uppsatsen undersöks dels för­del­ningen mellan de fyra konstruktionsalternativen DAT-ACK, ACK-DAT, PP-ACK och ACK-PP för sända respektive giva under var och en av de undersökta perioderna, dels vilka se­mantiska och informationsstrukturella faktorer som ligger bakom valet av en viss kon­struk­tions­va­riant vid ett visst verb under en viss tidsperiod. Resultaten visar att för verbet sända fö­re­lig­g­er inga sig­nifikanta skillnader i för­delningen av konstruktionsalternativ mellan de tre tids­pe­ri­oderna. Verbet konstrueras med ACK-PP i över hälften av fallen under alla tidsperioderna, me­dan DAT-ACK genomgående står för ungefär en tredjedel av beläggen. Verbet giva upp­vi­s­ar däremot en signifikant minskad användning av ACK-DAT mellan yngre fornsvenska och äl­d­re nysvenska, medan bruket av ACK-PP ökar under samma period. Mellan äldre forn­sven­ska och yngre fornsvenska ökar bruket av DAT-ACK, medan ACK-PP blir ovanligare. Båda des­sa tendenser beror dock på en specifik användning av ACK-PP i Fornsvenska legendariet, och speg­lar förmodligen inte utvecklingen i språket som helhet. Vad gäller de informationsstruktu­r­ella fak­torerna påverkar dessa valet av konstruktionstyp i stort sett som väntat, i så måtto att kor­t­a­re, pronominella och definita led (dvs. informationsstrukturellt tematiska led) ofta pla­ce­ras fö­re längre, icke-pronominella och indefinita led (informationsstrukturellt rematiska). Ana­lysen av de semantiska variablerna visade att DAT-ACK vid båda verben gynnas av ani­ma­ta m/m-ar­gument (mottagare/mål) och abstrakta p/t-argument (patient/tema), medan ACK-PP å andra si­dan gynnas av inanimata m/m-argument och konkreta p/t-argument. Vid verbet sän­da kon­stru­eras DAT-ACK enbart med animata m/m-argument, medan verbet giva i äldre och yngre forn­svenska endast konstrueras med ACK-PP om m/m-argumentet är inanimat. En se­mantisk ut­vidgning av ACK-PP vid verbet giva uppstår emellertid i äldre nysvenska, där kon­struk­tions­varianten blir kompatibel även med animata m/m-argument. ACK-DAT är vid verbet gi­va vanligare när p/t-argumentet betecknar någonting konkret, vilket indikerar en se­man­tisk upp­delning inte bara mellan dubbelobjektsvariant och prepositionsvariant utan även mel­lan de bå­da dubbelobjektsvarianterna DAT-ACK och ACK-DAT.

The subject of the present study is an analysis of five ditransitive verbs: give, lend, send, offer and show. The study focuses on the position of the two objects and on the factors that have an impact on the object ordering. An attempt is here made to provide a systematic overview of the position of the two objects with respect to their realization (i.e. substantival or pronominal). As regards the realization of the two objects, four types are distinguished: i. both Oi /Oprep and Od realized by nouns; ii. both Oi /Oprep and Od realized by pronouns; iii. Oi /Oprep realized by a noun and Od by a pronoun; iv. Oi /Oprep realized by a pronoun and Od by a noun. The position of the objects is assumed to be associated with the distribution of communicative dynamism or in other words with the principle of end-focus, i.e. that given information tends to precede new information. The second principle that operates in the ordering the two objects is the principle of end-weight. Of the three (or four, including intonation) factors whose interplay determines the FSP function of a clause element, in the case of ditransitive complementation the most important role is played by the contextual factor. Therefore, particular attention is paid to the context-dependence / independence of the two objects. The present...