Diss. Göteborg : Göteborgs universitet, 2007. / Med sammanfattning på engelska.

Diss. Uppsala : Uppsala universitet, 2007.

This study focuses primarily on the inflection of singular place-names belonging to strong declensions and how their inflection developed in the Old Swedish period. It is based mainly on sources from Södermanland. Examination of the dative inflections of masculine and neuter place-names suggests that by and large place-names underwent the same course of development as appellatives, the dative having almost completely disappeared as a formal category by the end of the Middle Ages. In some cases dative endings were, however, retained in place-names: for example, certain name elements tended to keep the ending when they occurred as simplexes, but lost it in compound names. The dative may then have become the general form of such names. A special study was made of iō-stem place-names. Even in the nominative, forms ending in -e and -a predominate. The -e ending derives from the dative/accusative form, which may have become a new basic form at an early date. Reinterpretation of the dative/accusative resulted in someplace-names passing into the weak declension. Via the dative/accusative singular ending, place-names also adopted the generalized -a form which developed in plural habitative names. In the Middle Ages a mode of inflection peculiar to place-names appeared. In Latin texts, Swedish place-names occur in a generalized form, used regardless of case. A suitable form was chosen, often an accusative which had converged with the nominative. Generalized forms of this kind are found in both Latin and Old Swedish texts. The Latin scribal tradition was a contributory factor in their introduction. The author discusses whether place-names can be shown to have changed paradigm earlier than appellatives. Secondary -s genitives in particular, which occur earlier in place-names than in appellatives, suggest that they did. The fact that place-names exhibit secondary -s genitives in early sources may be partly due to their naming function. / <p>Doktorsavhandling vid Uppsala universitet.</p>

No description available.

No description available.

Under den medeltida perioden ristas runinskrifter på en mängd olika föremål, från korta meddelanden på ben och pinnar till klotter på kyrkväggar och uppmaningar till bön på gravstenar. På senare tid har dessa inskrifter med rätta uppmärksammats som en av våra viktigaste källor till det fornsvenska språket. Något som dock ännu till stor del har lämnats outforskat är runtexternas grammatik. Denna uppsats syftar till att kartlägga och sammanställa de medeltida svenska runinskrifternas substantiv utifrån deras böjning. Undersökningen har genomförts genom att sortera substantiven efter stam, kasus, genus och species, för att sedan analysera de former som de uppvisar. Resultaten visar att substantiven i materialet till mycket hög grad följer de fornsvenska böjningsmönster som tidigare har etablerats av bl.a. Wessén (1968). Samtidigt uppvisar vissa av substantiven i materialet relativt tidiga exempel på kasussammanfall. Detta gäller främst dativändelserna hos feminina ō-stammar, men även vissa maskulina a- och u-stammar. En tydlig slutats är också att formerna i materialet ingalunda är jämnt fördelade, vare sig över stammar, kasus, genus eller species.

Språkliga uttryck för personreferens kan realiseras på många olika sätt, och hur dessa uttryck struktureras är beroende av ett flertal faktorer, såväl språkinterna som språkexterna. I regel utgörs de referentiella uttrycken av nominalfraser i form av egennamn, personliga pronomen eller substantiv, samtliga med eller utan attributiva bestämningar. Men hur har personreferens uttryckts genom svenskans historia? Och vilka faktorer har egentligen haft en inverkan på valet av refererande uttryck? Föreliggande uppsats syftar till att kartlägga bruket av personreferens i fornsvenska och äldre nysvenska i handskriften Arboga stads tänkebok åren 1452–1552, samt att ur ett informationsstrukturteoretiskt perspektiv diskutera vilka inom- och utomspråkliga meka-nismer och kommunikativa kontexter som har påverkat skrivarens val av uttryck. Vidare syftar undersökningen till att blottlägga eventuella diakrona, synkrona och geografiska skillnader i realiseringen av de referentiella uttrycken. En aktuell avhandling om Stockholms stads tänkeböcker har därför fått ligga till grund för en jämförelse mellan de två städernas tänkeböcker. Slutligen är en av målsättningarna med uppsatsen också att bidra till diskussionen kring framväxten av en eventuell, ny kanslispråklig skriftbrukstradition. Utfallet av undersökningen visar att språkliga uttryck för personreferens realiseras olika beroende på textens kommunikativa funktion. Realiseringsmönstret ser olika ut i tänke-böckernas olika ärendekategorier – ärenden av mer narrativ karaktär tenderar att innehålla en högre grad av pronominalisering, medan de rent administrativa ärendenas funktion ofta fordrar en tydligare bestämning av referenten genom framför allt egennamn och attribut som patronymikon eller yrkesbeteckningar. Resultatet visar också på en tydlig diakron förändring, och på en skillnad mellan Arbogas respektive Stockholms stads tänkeböcker som möjligen är geografiskt betingad. Den stora förändringen över tid sker mellan undersökningens två sista nedslag, 1527 och 1550–1552; en tydlig nedgång syns hos egennamnen medan pronomen-bruket ökar markant, vilket tyder på att en förändring har skett i kansliverksamhetens skriftliga produktion.

Medeltida diplom är en viktig källa till kunskap om det medeltida samhället och språket. Många av dessa diplom är outgivna, och därmed otillgängliga för den som inte har vana att läsa det medeltida handskriftsmaterialet. Med den här uppsatsen tillgängliggörs ytterligare ett diplom genom transkription och översättning till nusvenska. Dessutom görs en analys av språket i diplomet, och analysen sätts i samband med de språkliga förändringar som sker i den yngre fornsvenska perioden. Det är inte många av dessa förändringar som har slagit igenom i diplomets språk, men det går att urskilja några tecken på att kasussystemet är på väg att genomgå en förenkling, och det går att se en tydlig latinsk påverkan på språkets alla nivåer.

I den här uppsatsen presenteras en utgåva, d.v.s. en transkription och översättning, av Riksarkivets diplom SDHK-nr 21846. Därtill analyseras skrivarens kasusbruk i texten. Diplomet är utfärdat i Stockholm 1432 och tillhör en tid då kasusböjningen i Mälardals-området snart skulle komma att upphöra. Analysen visar att flera drag av fyrkasussystemet är bevarade i diplomet. Det främsta tecknet på dess försvagning är istället svårigheten att fastställa kasus morfologiskt. Om man borträknar förekomsten av dativ i vissa formuleringar med karaktären av stående uttryck, framstår dessutom ackusativ som det enda kasuset i prepositionsfraser. Detta skulle i sådana fall tyda på att brevets skrivare tagit ett steg mot upplöst kasussystem. Utifrån den begränsade undersökning som görs här, kan detta däremot inte fastställas.Nyckelord: språkhistoria,

Tidigare studier av fornsvenska binamn har för det mesta utgått från ett brett material innehål-lande binamn från alla sorters ord- och namnsemantiska kategorier. I denna undersökning har jag valt att studera en särskild kategori av binamn: de kroppsdelsrelaterade. Materialet bestårav 131 sådana binamn samt de namnbärare som finns belagda för binamnen. Jag genomförkvantitativa analyser av materialet, med syftet att undersöka de kroppsdelsrelaterade binamnensmorfologi, ord- och namnsemantik samt hur vanligt förekommande de är. Resultaten visar attmajoriteten av binamnen i materialet är primära bildningar, främst primära sammansättningar.Det framgår även att binamn som innehåller ord syftande på vissa delar av kroppen är mer talrika än andra, särskilt de som har med huvudet eller ansiktet att göra. De allra flesta av bi-namnen i materialet har någon yttre egenskap hos namnbäraren som namngivningsgrund, men andra namnsemantiska kategorier förekommer också. En annan tydlig slutsats är att majoritetenav alla binamn endast bärs av en person, men att vissa samtidigt kan vara långt mycket vanligareän så; ett binamn, Skalle, har hela 51 belagda namnbärare. Tre möjliga faktorer som förklararfördelningen i materialet identifieras: (1) hur vanligt förekommande namngivningsgrunden är, (2) hur morfologiskt och semantiskt specifik binamnets bildning är och (3) hur visuellt fram-trädande kroppsdelen som åsyftas i binamnet är.