No description available.

No description available.

Medeltida diplom är en viktig källa till kunskap om det medeltida samhället och språket. Många av dessa diplom är outgivna, och därmed otillgängliga för den som inte har vana att läsa det medeltida handskriftsmaterialet. Med den här uppsatsen tillgängliggörs ytterligare ett diplom genom transkription och översättning till nusvenska. Dessutom görs en analys av språket i diplomet, och analysen sätts i samband med de språkliga förändringar som sker i den yngre fornsvenska perioden. Det är inte många av dessa förändringar som har slagit igenom i diplomets språk, men det går att urskilja några tecken på att kasussystemet är på väg att genomgå en förenkling, och det går att se en tydlig latinsk påverkan på språkets alla nivåer.

I den här uppsatsen presenteras en utgåva, d.v.s. en transkription och översättning, av Riksarkivets diplom SDHK-nr 21846. Därtill analyseras skrivarens kasusbruk i texten. Diplomet är utfärdat i Stockholm 1432 och tillhör en tid då kasusböjningen i Mälardals-området snart skulle komma att upphöra. Analysen visar att flera drag av fyrkasussystemet är bevarade i diplomet. Det främsta tecknet på dess försvagning är istället svårigheten att fastställa kasus morfologiskt. Om man borträknar förekomsten av dativ i vissa formuleringar med karaktären av stående uttryck, framstår dessutom ackusativ som det enda kasuset i prepositionsfraser. Detta skulle i sådana fall tyda på att brevets skrivare tagit ett steg mot upplöst kasussystem. Utifrån den begränsade undersökning som görs här, kan detta däremot inte fastställas.Nyckelord: språkhistoria,

Denna uppsats har två övergripande syften. För det första gör jag en utgåva – det vill säga en transkription, översättning och kommentar – av det medeltida diplomet SDHK nr 12636. Detta gör jag för att bidra till Svenskt Diplomatariums löpande publicering av de bevarade medeltidsbreven. För det andra undersöker jag variationen i utformningen av ett antal brevformler som ingår i tio medeltida diplom utfärdade i Vadstena socken mellan åren 1374 och 1423. I denna del av studien lägger jag fokus vid fem formler ur det brevideal som stundom kallas Ars dictandi. I dessa fem formler tittar jag på en rad variabler för att undersöka förhållandet mellan konstans och variation. Detta görs ofta med utgångspunkt i stereotypa formuleringar och jag studerar både hur dessa har använts och deras inre variation. Resultaten pekar på att nästintill samtliga undersökta formler realiseras med stereotypa formuleringar, vilket innebär att det studerade materialet innehåller en tämligen stor grad av konstans. Icke desto mindre kan formlernas utformningar varieras på detaljnivå.

I Sverige finns tiotusentals medeltida brev och juridiska handlingar, så kallade diplom, bevarade och publiceras löpande. Det här arbetet har som delsyfte att transkribera och översätta ett diplom som ännu inte blivit utgivet. Utöver det innehåller uppsatsen en kartläggning av de graftyper som förekommer i brevet från ett paleologiskt perspektiv. Till sist kommer en paleografisk undersökning av de två olika varianter av skrivteckenen som finns i diplomet, enrummigt ’ɑ’ (cursiva recentior) och tvårummigt ’a’ (cursiva antiquior), med syfte att undersöka om det finns tendenser och mönster i hur de två används av den så kallade MELL R-skrivaren i brytningstiden mellan de två skrifttyperna. Resultatet ger vid handen att det finns flera sådana tendenser, vilket illustrerar hur nytt och gammalt kan samexistera med olika funktioner innan det ena slutligen ersätter det andra.

Denna uppsats behandlar två medeltida diplom, utfärdade år 1449 respektive 1450 i Stockholm, varav det första är ett gåvobrev och det andra ett pantsättningsbrev. Syftena med uppsatsen är dels att göra filologiska utgåvor av de två diplomen med översättningar och kommentarer, dels att genom en morfologisk stickprovsundersökning få en bild av det svenska kasussystemets upplösning under mitten av 1400-talet. Materialet utgörs av två diplomtexter på 301 respektive 226 ord. Den morfologiska analysen utförs med hjälp av standardverk i ämnet och behandlar substantiv, pronomina och adjektiv, samt undersöker i vilken grad äldre fornsvensk grammatik upprätthålls. Dessutom görs också översiktliga paleografiska och ortografiska analyser av de båda diplomen. Slutsatsen är att det i dem finns tydliga spår av kasussystemets upplösning, dock i olika hög grad i diplomet skrivet 1449 och det skrivet 1450, och att särskilt dativ och äldre genitiv är på väg att försvinna, med undantag för genitiv-s och dativ pluralis.

Denna uppsats undersöker paleografisk variation i brev som attribuerats till den medeltida skrivaren Johan Sigmundsson. Huvudsyftet är att undersöka vilken graftypologisk variation som återfinns inom enskilda brev och vilken graftypologisk förändring som går att iaktta över tid. Ett bisyfte är därtill att på graftypologiska grunder pröva den tidigare attribueringen av breven. Materialet för undersökningen är 12 svenska och 3 latinska medeltida brev, utfärdade åren 1396–1423, som attribuerats till, eller för de latinska breven undertecknats av, skrivaren Johan Sigmundsson. Undersökningens metod utgörs av en graftypologisk modell där skrivtecken, utifrån deras distinktiva och redundanta grafiska drag, klassificeras som överordnade graftyper och underordnade graftypsvarianter. Utifrån dessa graftypologiska enheter upprättas en gemensam graftypologi för det latinska och det svenska brevmaterialet. Brevmaterialen jämförs sedan på graftypologiska grunder med varandra och den graftypologiska variationen som återfinns i de svenska breven undersöks. Den graftypologiska variation som identifieras diskuteras även utifrån begreppen norm och bruk, som avser den idealiserade bild skrivaren har av sin egen skrift respektive hur denna skrift faktiskt realiseras i breven. Undersökningen har producerat två huvudresultat. Det första huvudresultatet är att viss graftypologisk variation inom enskilda brev och kronologisk förändring över tid i flera brev har observerats. Särskilt tre graftypologiska förändringar är framträdande. För det första har en kronologisk utveckling identifierats för en grupp graftyper med karaktäriserande förlängningar under baslinjen, nämligen \h\, \j\, \m\, \n\, \x\, \y\ och \z\. I de latinska breven och de tidigaste svenska breven uppvisar dessa graftyper nedåtgående förlängningar som först går åt vänster och sedan kraftigt böjer åt höger. Över tid får graftyperna förlängningar som går nedåt och åt vänster. För det andra kan man för graftypen \s\ i fyra brev se en kronologisk utveckling där graftypsvarianten {s4}, med öppen övre ögla, blir allt vanligare. För det tredje kan man för graftypen \æ\ se att de två tidigaste breven har ett diakritiskt tecken bestående av ett snedstreck, medan det latinska materialet och senare svenska brev i stället främst har en krok som diakritiskt tecken. Dessa tre exempel på graftypologisk förändring har förklarats som en förändring av skrivarens norm, där skrivarens norm över tid alltmer skiljer sig från den norm som går att identifiera i de latinska och de tidigaste svenska breven. Det andra huvudresultatet är att tre svenska brev, SDHK nr 16652, 17016 och 19964, på graftypologiska grunder tycks vara felattribuerade och inte vara skrivna av Johan Sigmundsson. Ytterligare tre brev, SDHK nr 16232, 18949 och 19280, kan på graftypologiska grunder endast mer osäkert attribueras till skrivaren. Övriga sex svenska brev bedöms vara av skrivaren.

Det fornsvenska fonemet /θ/ sammanföll någon gång under 1300- och 1400-talen med fonemet /t/. Under samma tidsperiod slutade man också att använda grafemet <þ>, och övergick i stället till att endast använda <t> eller <th>. Denna studie undersöker båda dessa övergångar närmare för att försöka fastställa dem kronologiskt. Undersökningen innehåller även en geografisk och en lexikalisk del, där syftet är att ta reda på huruvida ovanstående övergångar inträffade tidigare i vissa områden eller i vissa typer av ord. Studiens material består av en egenkonstruerad korpus om ca 60 000 fornsvenska ord med initialt <t> eller <þ>. Samtliga belägg har excerperats från svenskspråkiga originaldiplom i Svenskt Diplomatariums huvudkartotek över medeltidsbreven (SDHK). I undersökningen framkommer att den fonologiska övergången /θ/ > /t/ sannolikt har inletts i Mälardalen under andra hälften av 1300-talet. Stockholm pekas ut som troligt novationscentrum, med det lågtyska språkliga inflytandet som bidragande faktor. Övergången sker även i övriga landskap, men är där påtagligt mindre utbredd. Grafemet <þ> är redan 1350 mindre använd än <th>, och har 1370 helt försvunnit i Mälardalen. I sydligare landskap är <þ> vanligare, och förekommer ännu i början av 1400-talet, även om beläggen efter 1370 dock är mycket fåtaliga. Undersökningen visar också hur ordfrekvens och ordklass inte tycks vara några egentliga kronologiska variabler vid övergången /θ/ > /t/. Det framkommer däremot väldigt tydligt att ord med initialt [ð] inte är delaktiga i övergången, och att skrivningen <th> i allt högre grad kommer att associeras till detta ljud när [θ] försvinner ur språket.