The phenomenon of an ongoing sound change leads in some cases to the pronunciation of short ö becoming more like that of short u. This thesis examines the relationship between short ö and u in Uppland Swedish. The localities included in the investigation were Uppsala, Norrtälje, Östervåla and Gräsö. In particular, the thesis examines the effects of age, gender and social status on the acquisition of a pronunciation where the phonemes are produced in a similar way, and whether the change occurs earlier in some words than others. The informants on Gräsö appear to have the highest occurrence of the merger, while those in Norrtälje are best at keeping ö and u apart. In general, men have a smaller difference between ö and u than women. Three different age groups were analysed and the results show that the oldest informants have the largest difference between ö and u and the youngest informants have the smallest difference. There are no significant differences between the three social status groups, but there is a tendency for those with the lowest social status to be better at keeping the phonemes apart than those with the highest social status. 13 minimal (or near-minimal) pairs were analysed to investigate whether the phonetic context has an effect on the degree to which ö and u are becoming more similar. The study shows that the smallest phonetic difference is found for word pairs with r occurring in the preceding or following context. The largest phonetic distance was found in word pairs beginning with a vowel. The study also examined whether there is a relationship between production, perception and attitude to u-sounding ö in Uppsala. By combining the production test results with the informants’ categorisation of u and ö in the perception test, the study shows that the informants with a small phonetic distance in their own speech were better at categorising stimuli correctly than the speakers who had a larger phonetic distance between ö and u in their own speech.

Det fornsvenska fonemet /θ/ sammanföll någon gång under 1300- och 1400-talen med fonemet /t/. Under samma tidsperiod slutade man också att använda grafemet <þ>, och övergick i stället till att endast använda <t> eller <th>. Denna studie undersöker båda dessa övergångar närmare för att försöka fastställa dem kronologiskt. Undersökningen innehåller även en geografisk och en lexikalisk del, där syftet är att ta reda på huruvida ovanstående övergångar inträffade tidigare i vissa områden eller i vissa typer av ord. Studiens material består av en egenkonstruerad korpus om ca 60 000 fornsvenska ord med initialt <t> eller <þ>. Samtliga belägg har excerperats från svenskspråkiga originaldiplom i Svenskt Diplomatariums huvudkartotek över medeltidsbreven (SDHK). I undersökningen framkommer att den fonologiska övergången /θ/ > /t/ sannolikt har inletts i Mälardalen under andra hälften av 1300-talet. Stockholm pekas ut som troligt novationscentrum, med det lågtyska språkliga inflytandet som bidragande faktor. Övergången sker även i övriga landskap, men är där påtagligt mindre utbredd. Grafemet <þ> är redan 1350 mindre använd än <th>, och har 1370 helt försvunnit i Mälardalen. I sydligare landskap är <þ> vanligare, och förekommer ännu i början av 1400-talet, även om beläggen efter 1370 dock är mycket fåtaliga. Undersökningen visar också hur ordfrekvens och ordklass inte tycks vara några egentliga kronologiska variabler vid övergången /θ/ > /t/. Det framkommer däremot väldigt tydligt att ord med initialt [ð] inte är delaktiga i övergången, och att skrivningen <th> i allt högre grad kommer att associeras till detta ljud när [θ] försvinner ur språket.