Denna studie om uttalsvariation i Uppsalaområdet har gjorts med fokus på de tre vokalfonemen långt ä, långt ö och kort ö, samt prefixet er-, vars vokal är ett långt ä som varierar uttalet. Bakgrunden till detta ligger framför allt i egna iakttagelser, men även tidigare studier som gjorts från slutet av 1900-talet och framåt har visat dels på ett öppnare uttal av de långa vokalfonemen och på ett närmande av kort ö mot ett u.I ett försök att frammana dessa fyra variabler hos 12 informanter i två olika åldersgrupper har ett analyserbart material framställts och spelats in. Detta har sedan bearbetats och tolkats utifrån en generationsbaserad utvecklingsteori.Studien visar stark tendens till en utveckling av ett öppet uttal av både långa ä och ö, som båda förekommer i flera fall hos de yngre informanterna. Den kan dock inte uppvisa några tecken som talar för ett utbrett bruk av u-haltigt kort ö eller någon variation i uttalet av er-prefixet som mer eller mindre slutet.En särskilt sluten variant av långt ä, som i tidigare generationer varit vanlig i Stockhomsområdet är vanligare än den öppna i den äldre gruppen, även om dessa bara förekommer vid enstaka tillfällen och alltså inte kan påstås vara särskilt levande.Den enda utomspråkliga variabeln som har betydelse för realiseringen av de språkliga varianterna i denna studie är åldern, vilken också är den som uttrycker störst tecken på utvecklingen över tid.

Denna undersökning handlar om Upplands diftonger. Syftet med uppsatsen är att kartlägga deras geografiska utbredning i landskapet, samt att finna svar på hur de fonetiska processer som lett fram till diftongerna och deras variation kan förklaras. En dialektgeografisk metod har tillämpats, för att dela in landskapet i olika dialektområden. Metoden används även för att förklara diftongernas uppkomst och variation.  Materialet för studien utgår i huvudsak från dialektordsamlingarna vid Institutet för språk och folkminnen, där man kan finna detaljerad information om uttalet i Upplands socknar. Resultatet är att diftongerna har sitt starkaste fäste i norra Uppland, där samtliga diftonger påträffas. De diftonger som har den största utbredningen påträffas i såväl norra Uppland som södra Roslagen. Vidare kan det konstateras att det inte alltid går att finna en enhetlig förklaring till diftongernas uppkomst; det rör sig snarare om en tendens till diftongering i framför allt landskapets norra delar.   Nyckelord: dialektologi, uppländska, diftonger.

Denna studie handlar om språklig variation i Uppland med fokus på ett antal vokalfonemsvariation. De vokalfonem vars uttalsvariation undersökts är kort ö, långt ö, långt ä, långt i ochlångt y. Undersökningen bygger på inspelningar gjorda på två orter i Uppland, Uppsala ochGimo, för att på så sätt undersöka och jämföra skillnader i vokalfonemens uttal mellan stadoch landsbygd, men även belysa och granska den individuella variationen mellan personerfrån samma ort. Studien avgränsades till att undersöka språk hos ungdomar i gymnasieålderpå de båda orterna.Studien visar att det korta ö ljudet uttalas med en u-sammanfallande variant i högre grad iUppsala än i Gimo. På båda orterna är det väldigt vanligt att uttala långt ö och ä med öppnareuttalsvarianter än den standardspråkliga, och långt i och y uttalas av vissa Uppsalaungdomarmed ett frikativt, lätt surrande ljud. Denna variant verkar däremot inte vara närvarande iGimoungdomars tal. Det traditionellt uppländska ”Stockholms-e” fanns inte i någon avinformanternas tal.Undersökningen visar även att de interindividuella variationerna i uttal av dessa vokalljud ärstörre och mer spridda än de som grundar sig i geografisk härkomst. Efter analys av deutomspråkliga faktorerna kön, socioekonomisk tillhörighet och flyttbenägenhet syns iundersökningen fortfarande inga klara orsaker till mycket av variationen.

The phenomenon of an ongoing sound change leads in some cases to the pronunciation of short ö becoming more like that of short u. This thesis examines the relationship between short ö and u in Uppland Swedish. The localities included in the investigation were Uppsala, Norrtälje, Östervåla and Gräsö. In particular, the thesis examines the effects of age, gender and social status on the acquisition of a pronunciation where the phonemes are produced in a similar way, and whether the change occurs earlier in some words than others. The informants on Gräsö appear to have the highest occurrence of the merger, while those in Norrtälje are best at keeping ö and u apart. In general, men have a smaller difference between ö and u than women. Three different age groups were analysed and the results show that the oldest informants have the largest difference between ö and u and the youngest informants have the smallest difference. There are no significant differences between the three social status groups, but there is a tendency for those with the lowest social status to be better at keeping the phonemes apart than those with the highest social status. 13 minimal (or near-minimal) pairs were analysed to investigate whether the phonetic context has an effect on the degree to which ö and u are becoming more similar. The study shows that the smallest phonetic difference is found for word pairs with r occurring in the preceding or following context. The largest phonetic distance was found in word pairs beginning with a vowel. The study also examined whether there is a relationship between production, perception and attitude to u-sounding ö in Uppsala. By combining the production test results with the informants’ categorisation of u and ö in the perception test, the study shows that the informants with a small phonetic distance in their own speech were better at categorising stimuli correctly than the speakers who had a larger phonetic distance between ö and u in their own speech.