Denna studie om uttalsvariation i Uppsalaområdet har gjorts med fokus på de tre vokalfonemen långt ä, långt ö och kort ö, samt prefixet er-, vars vokal är ett långt ä som varierar uttalet. Bakgrunden till detta ligger framför allt i egna iakttagelser, men även tidigare studier som gjorts från slutet av 1900-talet och framåt har visat dels på ett öppnare uttal av de långa vokalfonemen och på ett närmande av kort ö mot ett u.I ett försök att frammana dessa fyra variabler hos 12 informanter i två olika åldersgrupper har ett analyserbart material framställts och spelats in. Detta har sedan bearbetats och tolkats utifrån en generationsbaserad utvecklingsteori.Studien visar stark tendens till en utveckling av ett öppet uttal av både långa ä och ö, som båda förekommer i flera fall hos de yngre informanterna. Den kan dock inte uppvisa några tecken som talar för ett utbrett bruk av u-haltigt kort ö eller någon variation i uttalet av er-prefixet som mer eller mindre slutet.En särskilt sluten variant av långt ä, som i tidigare generationer varit vanlig i Stockhomsområdet är vanligare än den öppna i den äldre gruppen, även om dessa bara förekommer vid enstaka tillfällen och alltså inte kan påstås vara särskilt levande.Den enda utomspråkliga variabeln som har betydelse för realiseringen av de språkliga varianterna i denna studie är åldern, vilken också är den som uttrycker störst tecken på utvecklingen över tid.