Denna undersökning handlar om Upplands diftonger. Syftet med uppsatsen är att kartlägga deras geografiska utbredning i landskapet, samt att finna svar på hur de fonetiska processer som lett fram till diftongerna och deras variation kan förklaras. En dialektgeografisk metod har tillämpats, för att dela in landskapet i olika dialektområden. Metoden används även för att förklara diftongernas uppkomst och variation.  Materialet för studien utgår i huvudsak från dialektordsamlingarna vid Institutet för språk och folkminnen, där man kan finna detaljerad information om uttalet i Upplands socknar. Resultatet är att diftongerna har sitt starkaste fäste i norra Uppland, där samtliga diftonger påträffas. De diftonger som har den största utbredningen påträffas i såväl norra Uppland som södra Roslagen. Vidare kan det konstateras att det inte alltid går att finna en enhetlig förklaring till diftongernas uppkomst; det rör sig snarare om en tendens till diftongering i framför allt landskapets norra delar.   Nyckelord: dialektologi, uppländska, diftonger.

I den här uppsatsen presenteras en undersökning om monoftongeringen av de fornnordiska diftongerna æi, ǫu och øy. Syftet är att ta reda på hur och varför dessa primära, fallande diftonger monoftongerades i Sverige och Danmark.  Studien begränsar sig till monoftongeringar som lett till en lång monoftong. För att förstå denna typ av monoftongering utarbetas en teori, vilken förklarar dess orsakssamband. Processen monoftongering till lång monoftong indelas i två huvudtyper. Den ena är evolutiv monoftongering, där den betonade komponenten i diftongen assimilerar den obetonade, t.ex. ei > ē. Den andra är adaptiv monoftongering, där en monoftong ersätter en diftong av rent språkexterna skäl, t.ex. ai > ē.  Materialet utgörs huvudsakligen av tidigare forskning av olika slag, t.ex. äldre ljudhistoriska dialektbeskrivningar. Genom materialet visas hur diftongerna har utvecklats i Sverige och Danmark: såväl vilka uttal de fått i dialekterna, som vilka ljud de har fallit samman med och inte. För att ta reda på om monoftongeringen i Sverige och Danmark har kontinentalt eller västligt ursprung undersöks även utvecklingen av urgermanskt ai och au i de olika germanska fornspråken samt i Norge och på västerhavsöarna.  Med hjälp av materialet och orsakssambandet att den betonade komponenten ger monoftongens uttal vid evolutiv monoftongering, fastslås att det finns flera monoftongeringsområden i Danmark och Sverige som går tillbaka på olika evolutiva monoftongeringar. Dessa har skett vid olika tidpunkter och utgått från olika uttal av de betonade diftongkomponenterna.  Det finns ett stort, sammanhållet område från Flandern, genom Nederländerna, norra Tyskland, Danmark ändå upp till Västerbotten i norr med monoftongering av de urgermanska diftongerna *ai och *au. Flera olika evolutiva monoftongeringar har skett inom detta område. Detta tyder på att monoftongering inte bara sprids adaptivt genom diffusion av monoftongeringsprodukten. Monoftongeringsprocessen i sig själv kan spridas vid språkkontakt. De monoftongerade diftongerna i Danmark och Sverige är en del av ett monoftongeringskontinuum med kontinentalt ursprung.