Denna uppsats undersöker paleografisk variation i brev som attribuerats till den medeltida skrivaren Johan Sigmundsson. Huvudsyftet är att undersöka vilken graftypologisk variation som återfinns inom enskilda brev och vilken graftypologisk förändring som går att iaktta över tid. Ett bisyfte är därtill att på graftypologiska grunder pröva den tidigare attribueringen av breven. Materialet för undersökningen är 12 svenska och 3 latinska medeltida brev, utfärdade åren 1396–1423, som attribuerats till, eller för de latinska breven undertecknats av, skrivaren Johan Sigmundsson. Undersökningens metod utgörs av en graftypologisk modell där skrivtecken, utifrån deras distinktiva och redundanta grafiska drag, klassificeras som överordnade graftyper och underordnade graftypsvarianter. Utifrån dessa graftypologiska enheter upprättas en gemensam graftypologi för det latinska och det svenska brevmaterialet. Brevmaterialen jämförs sedan på graftypologiska grunder med varandra och den graftypologiska variationen som återfinns i de svenska breven undersöks. Den graftypologiska variation som identifieras diskuteras även utifrån begreppen norm och bruk, som avser den idealiserade bild skrivaren har av sin egen skrift respektive hur denna skrift faktiskt realiseras i breven. Undersökningen har producerat två huvudresultat. Det första huvudresultatet är att viss graftypologisk variation inom enskilda brev och kronologisk förändring över tid i flera brev har observerats. Särskilt tre graftypologiska förändringar är framträdande. För det första har en kronologisk utveckling identifierats för en grupp graftyper med karaktäriserande förlängningar under baslinjen, nämligen \h\, \j\, \m\, \n\, \x\, \y\ och \z\. I de latinska breven och de tidigaste svenska breven uppvisar dessa graftyper nedåtgående förlängningar som först går åt vänster och sedan kraftigt böjer åt höger. Över tid får graftyperna förlängningar som går nedåt och åt vänster. För det andra kan man för graftypen \s\ i fyra brev se en kronologisk utveckling där graftypsvarianten {s4}, med öppen övre ögla, blir allt vanligare. För det tredje kan man för graftypen \æ\ se att de två tidigaste breven har ett diakritiskt tecken bestående av ett snedstreck, medan det latinska materialet och senare svenska brev i stället främst har en krok som diakritiskt tecken. Dessa tre exempel på graftypologisk förändring har förklarats som en förändring av skrivarens norm, där skrivarens norm över tid alltmer skiljer sig från den norm som går att identifiera i de latinska och de tidigaste svenska breven. Det andra huvudresultatet är att tre svenska brev, SDHK nr 16652, 17016 och 19964, på graftypologiska grunder tycks vara felattribuerade och inte vara skrivna av Johan Sigmundsson. Ytterligare tre brev, SDHK nr 16232, 18949 och 19280, kan på graftypologiska grunder endast mer osäkert attribueras till skrivaren. Övriga sex svenska brev bedöms vara av skrivaren.