Föremålet för denna undersökning är en isländsk handskrift från 1300-talet, AM 231 VII fol., som innehåller ett fragment av Barlaams saga ok Josaphats. Fragmentet består av två skadade pergamentblad och flera forskare har hävdat att dess upphovsman är densamme som har skrivit Uppsala-Eddan, även kallad DG 11. AM 231 VII fol. har dock aldrig givits ut separat eller stått i fokus för en ingående undersökning om dess paleografiska och ortografiska drag. Syftet med uppsatsen är att presentera en diplomatarisk utgåva av handskriften, granska dess paleografi och språkformer och bilda ett pålitligt underlag för en jämförelse mellan den och DG 11. En sådan jämförelse faller emellertid utanför ramen för denna uppsats. På grundval av den paleografiska undersökningen har jag på en makropaleografisk nivå kunnat etablera handskriftens graftyper och på en mikropaleografisk nivå dess graftypsvarianter. Dessutom har jag ur skrifthistoriskt perspektiv kategoriserat skriften i fragmentet som tillhörande den gotiska skrifttypen Northern Textualis, även om vissa kursiva drag också går att iaktta. Resultaten av den ortografiska undersökningen motsäger delvis de tidigare redogörelserna av handskriftens språkformer. I synnerhet gäller detta: 1) representationen av den bakre trycksvaga vokalen, som oftast är \o\, medan \v\ bara förekommer några gånger; 2) den främre trycksvaga vokalen skrivs alltid \i\, förutom i ett fall där graftypen \e\ används; 3) reflexivändelsen i verben skrivs både \z\ och \zt\; 4) norvagismerna är fler än man tidigare hade iakttagit: den oomljudda ordformen \mannoþvm\; skrivningarna med \e\ för förväntat /æ:/ efter velar och nasal konsonant; \þ\ för förväntat /d/ efter nasal konsonant och efter /l/; ordformen \herbyrgi\. De nya yngre drag som jag har kunnat iaktta är följande: det ofta förekommande bruket av \av\ för /ɔ/ istället för \o\; fonemet /æ:/ skrivs oftast \æ\ och bara några gånger e med hake; /l/ dubbeltecknas alltid framför /d/ och /t/; reflexivändelsen i verben är ibland \zt\. Som äldre drag räknar jag bruket av graftypen \o\ för den bakre trycksvaga vokalen. Vokallängden markeras ibland genom överskriven accenttecken i kortare ord, men oftast markeras den inte. Dubbelteckning av \a\ förekommer uteslutande i namn av icke-nordiskt ursprung. Fonemen /a:/ och /ɔ:/ har sammanfallit och skrivs \a\. Fonemen /æ:/ och /ø:/ har också sammanfallit och skrivs båda två \æ\. Konsonantlängden markeras oftast genom dubbelteckning men vissa långa konsonantiska fonem betecknas genom överskriven punkt: /t:/, med kapitäl, /g:/, /m:/, och /r:/, eller med särskilda graftypsvarianter, /n:/. Kapitälerna har i vissa fall endast framhållande funktion eller förekommer i samband med supralinjära förkortningstecken. Visst inflytande från den latinska skrifttraditionen kan noteras i skrivningen \qv\ för /kw/.

This dissertation focuses on the eddic poetry in the Codex Upsaliensis DG 11 4to, the Uppsala Edda. The manuscript has long been considered too far removed from the assumed original of the text to be of much use to editors, with the result that it was largely neglected by philologists during the last century. The eddic poetry in DG 11 differs in many instances from the other main manuscripts, and this study aims to examine these variants from the point of view of the 14th century scribe and reader of the manuscript. The dissertation’s framework comes close to what is known as New or Material Philology, but since the focus is more on the abstract than the material sides of the manuscript, the study’s theoretical framework is tentatively called descriptive reception philology. In all, 57 stanzas of eddic poetry are examined. The study does not include variation in names or metrics other than alliteration, which means that 10 stanzas consisting almost entirely of names have been excluded. The remaining 57 stanzas contain 137 variants that DG 11 shares with half or fewer of the other manuscripts. These variants are analysed with the aim of deciding whether they were consciously written by the scribe and to what extent the reader could have understood them. Consciously produced variants are said to belong to the sender witness, and if they were probably understood, they are also placed in the receiver witness. Variants not immediately understood by the readers are called incongruities and need to be reinterpreted in order to become part of the receiver witness. If they cannot be interpreted, they are categorised as actual errors. The analysis shows that the vast majority of deviating variants belong to both the sender and receiver witnesses. There are also indications that the eddic poetry was in part quoted from a different exemplar than the prose, an exemplar containing versions of the poems not otherwise known today. Rather than being regarded as confused and incomprehensible, DG 11’s eddic poetry was accepted as the version known by the manuscript’s contemporary users. / <p>Disputationsspråk är både danska och svenska.</p>

Uppsatsen presenterar en diplomatarisk utgåva av ett stycke text ur handskriften R 683, från senare hälften av 1600-talet. Texten är en avskrift av delen Gylfaginning ur Snorri Sturlusons Edda enligt versionen nedskriven i handskriften DG 11, från tidigt 1300-tal. Uppsatsens syfte är att presentera en hittils relativt ostuderad text som en självständig skriftprodukt, samt försöka att spåra dess specifika drag som skiljer den från dess ursprungstext samt övriga versioner av Snorris Edda. Undersökningen har genomförts utifrån ett nyfilologiskt perspektiv, inte med tanke på dess relation till övriga versioner utan med fokus på vad som egentligen står i handskriften. Resultatet visar att texten i R 683 skiljer sig något från DG 11, och jämförelseundersökningen med övriga Edda-versioner visar att skrivaren, Jón Rúgmann, använt sig av andra källor för sin avskrift, i synnerhet de i handskrifterna Codex Regius, Codex Wormianus samt Peder Resens (Resenius) utgåva av Laufás Edda. Samtidigt visar skrivarens arbete tecken på en personlig kunskap i den medeltida isländska textproduktionen, vilket förklarar de tillägg och kommentarer som inte är direkt tagna ur texter utan tyder på vidare forskning eller förkunskaper. Slutligen lyfter uppsatsen fram Jón Rúgmanns vetenskapliga förtjänster i den nordiska filologins tidiga etablering i Sverige samt presenterar den stora potential i förbisedda handskrifterna som R 683.