Både människor och djur har i alla tider och alla kulturer sett vissa individer i sin omgivning som ledare. De har känt sig manade att lyssna på dem, följa dem och tro på dem. Jag har intresserat mig för vad det är som föranleder detta beteende, eftersom det är min fasta övertygelse att det styr vårt samspel med andra individer än idag, överallt och ständigt. I sökandet efter en biologisk förklaring, där vissa egenskaper och kroppsliga attribut sannolikt spelar betydligt större roll än andra, har jag utgått ifrån begreppet hög social status (äv. högstatus). Jag visar i denna uppsats att detta begrepp innefattar en rad mekanismer som sitter djupt rotade i oss, när det handlar om vem vi väljer att se upp till och följa. En spontan tanke är att kunskapen om detta i högsta grad borde vara relevant vid muntliga framställningar av olika slag. Syftet med min undersökning är därför att undersöka i vilken utsträckning konceptet hög social status är förankrat bland personer som jobbar med utbildning inom presentationsteknik. I uppsatsens inledning konstaterar jag att gängse strategier kring kroppsspråk inom presentationsteknik bygger på mekanismerna kring hög social status, men att begreppet i sig överhuvudtaget inte förekommer i litteraturen på området. När det gäller samma litteratur så noterar jag dessutom att imitation som metod att träna egenskaper hos sig själv, med ett undantag, antingen fördöms eller ignoreras. I min undersökning har jag valt att intervjua tre personer som utbildar inom presentationsteknik, för att ta del av vilken nytta de tycker att man har av att känna till mekanismerna kring högstatus när man talar inför andra, samt om de själva använder begreppet. De får också redogöra för hur de ser på imitation som metod att träna egenskaper som har med presentationsteknik att göra. Resultatunderlaget kommer från tre kvalitativa telefonintervjuer. Undersökningen tyder på att begreppet hög social status har en mycket svag förankring bland personer som utbildar inom presentationsteknik. Anledningen till detta skiljer sig åt mellan de tillfrågade, men tycks ha att göra med att man antingen redan använder ett motsvarande begrepp, tycker att begreppets funktion är irrelevant, eller också först nyligen har börjat se dess relevans. I intervjuerna framkommer att man bedriver sin utbildningsverksamhet på vitt skilda grunder, och de som renodlat en viss teori kring kommunikation tenderar att tycka att företrädare för andra hållningssätt missar det väsentliga. Samtliga tillfrågade anser att imitation kan spela en positiv roll när det handlar om inlärande. De två respondenter som arbetar med kroppsspråk i sin undervisning talar dock hellre om inspiration än om imitation, medan den respondent som inte alls arbetar med kroppsspråk lättare accepterar begreppet. Min tolkning av detta är att kroppsspråk, enligt respondenterna, snarare bör inspireras fram än imiteras, medan mer abstrakta handlingar, som att ställa öppna frågor, kan kopieras rakt av. / <p>Examensarbete 15 hp; Lärarexamen</p>