Denna uppsats skall fungera som en avstämning över hur långt vi kommit i utvecklingen av digitalt långtidsbevarande och hur vi på bästa sätt idag kan hantera denna typ av bevarande genom att beakta några viktiga delar. Detta är fortfarande ett problem i arkivvärlden eftersom det finns flera frågetäcken runt detta område. Eftersom teknikvärlden är skör och de databärare vi använder idag inte håller lika länge som vi vill kunna bevara information behöver vi förnya den i omgångar. Denna hanteringsprocess kan gå till på flera olika sätt och de kräver noga uttänkta metoder för att inte riskera att skada informationen. För att ett objekt skall kunna bevaras under en lång period finns det områden som lämpligen kan följa vissa riktlinjer. De delar som bland annat påverkar bevarandet är vilken metadata och övrig information som kopplas till objektet, vilken teknik man använder sig utav, hur olika värderingar kan underlätta i processen, hur styrningen i organisationen kan fungera och hur man styr hanteringen samt säkerheten som behöver råda kring objekten och organisationen. Denna uppsats innehåller den inledande processen i digitalt långtidsbevarande för att den fullständiga processen inte skulle visa ett resultat förrän om ca.50 år då vi kan se en produkt av denna typ av bevarande. Denna undersökning bygger till största del en litteraturstudie och för att komplettera ytterligare valde jag att göra intervjuer/enkäter med passande organisationer för att se hur det fungerar för dem. För att få ett bättre sammanhang i textens genomgång utgår den från OAIS modellen och därför refererar de olika delarna tillbaka till den genom texten. Detta skall göra att läsaren lättare ser en röd tråd på hur delarna samspelar med varandra. Uppsatsen avslutas med ett hanteringsförslag där jag dragit slutsatser från de olika delarna som utgör uppsatsens innehåll och en jämförelse mellan myndigheterna.