Student Number: 9602675T Master of Science in Physiotherapy. Faculty of Health Sciences / The purpose of the study was to compare the outcome in patients following primary total hip arthroplasty, between those receiving a mobility programme alone, as compared to bed exercises and a mobility programme, at discharge from hospital. Thirty-six patients were randomly allocated to either the control or experimental group using a concealed allocation process. The control group received a programme of supervised bed exercises and were mobilised according to the standard postoperative mobility protocol. The experimental group were mobilised according to standard protocol. On the third/fourth and sixth/seventh day postoperatively, patients were assessed by a blinded assessor on functional ability, pain at rest, and active range of hip flexion and abduction. The results indicated no difference in functional ability (p=0.99), pain at rest (p=0.83) and active range of hip flexion (p=0.19) or abduction (p=0.12), on the seventh/eight day postoperatively, between the control and experimental groups. In conclusion bed exercises appear to offer no additional benefit to patients post THA, during the acute hospitalisation phase. However this should not be extrapolated to THA patients who have prolonged bed rest periods postoperatively.

Abstract Background: The Gluteus Medius (GM) muscle has an important role in stabilizing the pelvis and controlling the knees during athletic activities. Weakness in the GM can affect performance negatively and increase the risk of lower extremity (LE) injuries. During functional activities different parts of the muscle becomes activated depending on the degree of hip flexion. However, many GM strength exercises only train the GM in one fixed degree of hip flexion. Purpose: The purpose of the present study was to develop and validate a new training device designed to increase the muscle activation of the GM during progressive hip flexion in squats. Methods: The new device was developed to offer resistance training against hip abduction during squats. To be able to validate the new device in activating the GM, 32 female athletes (mean age 20 ± 3) with various athletic backgrounds was included in the study. All subjects performed squats on and off the device while surface electromyographical (SEMG) activity was recorded from GM on both sides of the body. Results: All test subjects were able to perform the squat and to activate the GM. When the squats were performed on the new device the muscle activation in GM was significantly higher compared to bodyweight squats (Z=-4.9, p < 0.001). Correlation tests between a complete sequence of five squats and one selected repetition revealed that activation was consistent throughout the exercise, (right GM: rs = 0.93, p < 0.001, left GM: rp = 0.92, p < 0.001) . No differences in activation were found between the right and left GM when squatting on the device. Conclusion: This study showed that the newly developed training device increased the muscle activity in GM during squats. Moreover, the results showed that squatting on the device activates the left and right side of the body equally and that the GM was activated during the whole exercise, under ongoing hip flexion. This information could be used to develop new training methods with the aim to improve stabilization of the pelvis and lower extremities during functional activities. / Sammanfattning Bakgrund: Gluteus medius (GM) fyller en viktig funktion vid idrottsliga aktiviteter genom att den stabiliserar bäckenet och kontrollerar knäna. Svaghet i GM kan påverka prestationen negativt samt öka risken för skador i de lägre extremiteterna (LE). Vid funktionella aktiviteter aktiveras olika delar av GM beroende på graden av höftflexion. Många styrkeövningar för GM tränar emellertid muskeln i endast en fixerad grad av höft flexion. Syfte: Syftet med den här studien har varit att utveckla samt validera ett nytt träningsredskap, designat för att optimera muskelaktiveringen av GM under höftflexion. Metod: Träningsredskapet utvecklades för att erbjuda motstånd mot abduktion vid knäböj. För att validera redskapets förmåga att aktivera GM inkluderades 32 kvinnliga idrottare (medelålder, 20 ± 3 år) med varierande idrottslig bakgrund. Alla försökspersoner utförde knäböjningar med och utan träningsredskapet samtidigt som elektromyografisk aktivitet mättes i höger och vänster GM. Resultat: Alla försökspersoner kunde utföra knäböjningar och lyckades aktivera GM. Knäböjningar som utfördes på träningsredskapet resulterade i signifikant högre aktivering av GM jämfört med knäböjningar utan redskapet (Z=-4.9, p < 0.001). Korrelations test mellan kompletta sekvenser om fem repetitioner och enstaka repetitioner visade att aktiveringen var konstant under hela övningen, (höger GM: rs = 0.93, p < 0.001, vänster GM: rp = 0.92, p < 0.001). Inga skillnader i aktivering hittades mellan höger och vänster GM vid knäböjningar på redskapet. Slutsats: Studien visade att det utvecklade träningsredskapet ökade aktiveringen av GM vid knäböjningar. Resultaten visade också att denna aktivitet var jämnt fördelad mellan höger och vänster GM samt att aktiveringen var konstant under hela övningen. Resultaten i denna studien kan användas för att utveckla nya träningsmetoder med syfte att förbättra stabiliseringen av bäckenet och de lägre extremiteterna vid funktionella aktiviteter.

Introduktion: Anatomiska variationer i det muskuloskeletala systemet är vanliga bland oss människor och behöver inte nödvändigtvis medföra ökad risk för besvär, men kan påverka en individs funktion. Inom fysioterapi är det viktigt med vetskapen om anatomiska variationers påverkan för att optimalt individanpassa behandling. En typ av anatomisk variation är vinkeln av lårbenshalsen gentemot frontalplanet. Det finns en stark evidens för hur lårbenshalsens vinkel påverkar höftens inåt- och utåtrotation, men det finns begränsad information om hur det påverkar rörligheten i andra rörelseriktningar.   Syfte: Att undersöka om höfter med ‘femoral neck retroversion’ (FNR) har en större grad av passiv flexion i kombination med utåtrotation och abduktion jämfört med enbart passiv flexion i sagittalplan.    Metod: För att avgöra om höfter mötte inklusionskriteriet att en retroversion fanns användes Craig ́s test. Interbedömarreliabilitet av Craig´s test undersöktes med ‘intraclass correlation coefficient’ (ICC). Passiv inåt/utåtrotation mättes sittande på brits och passiv flexion i sagittalplan utfördes ryggliggandes. Vid mätning av passiv flexion i kombination med utåtrotation och abduktion letades det potentiella läget där låret kunde nå närmast bröstet. Goniometer av typ Brodin med 31 cm skänklar användes vid samtliga mätningar. Wilcoxons icke-parametriska test användes för att analysera differensen mellan passiv flexion i kombination med utåtrotation och abduktion och passiv flexion i sagittalplan.  Resultat: 23 personer mellan 18 och 48 år rekryterades, varav 10 kvinnor och 13 män. Därmed undersöktes 46 ben. ICC vid Craig´s test blev 0.73, vilket klassas som moderat reliabilitet. En signifikant skillnad mellan passiv flexion i sagittalplan och passiv flexion i kombination med utåtrotation och abduktion sågs för inkluderade ben (p <0.001). Medianen för denna skillnad var 19o.  Slutsats: Retroverterade höfter har en större grad av passiv flexion i ett mer abducerat och utåtroterat läge jämfört med enbart passiv flexion i sagittalplan. Vidare forskning bör undersöka om det finns ett samband mellan den exakta FNR-vinkeln och differensen mellan flexion i sagittalplan och flexion i kombination med utåtrotation och abduktion. Vidare kan även differensen i flexion jämföras mellan olika grupper med FNR, ‘femoral neck anteversion’ (FNA) och normalspann. Validitet och reliabilitet bör undersökas närmare för metoden att bestämma flexionsvinkel i ett mer abducerat och utåtroterat läge.