Studien syftar till att undersöka vad vuxna barn till alkoholmissbrukande vårdnadshavare upplever varit försvårande och hjälpsamt under uppväxten samt hur de tror att uppväxten påverkat deras liv i vuxen ålder. Detta undersöktes genom kvalitativ metod där skriftliga narrativ samlades in via en enkät som delades på Facebook. Resultatet delades in i tre teman: försvårande under uppväxten, stöd och hjälp under uppväxten samt uppväxtens påverkan på vuxenlivet. Datamaterialet analyserades med hjälp av anknytningsteori och Antonovskys teori KASAM. Det som respondenterna upplevde som försvårande under uppväxten var fysisk, psykisk och social utsatthet i form av bland annat våld och otrygghet. Försvårande var även att hålla situationen hemma hemlig, skolproblem och att ta ett stort ansvar i hemmet. Stödjande under uppväxten var för många respondenter någon nära person eller person i skolan som de kunde vända sig till. Majoriteten av respondenterna beskrev också att de hade önskat ett större stöd under uppväxten än vad de fick. I vuxen ålder beskrev flera av respondenterna att de till följd av sin uppväxt har problem med relationer, tillitsproblem och låg självkänsla. Flera beskrev även att det egna förhållningssättet till alkohol var annorlunda mot för hur de tror att det skulle ha varit vid en uppväxt utan alkoholmissbrukande vårdnadshavare.   Studien har visat att en uppväxt med alkoholmissbrukande vårdnadshavare kan vara svår för barnet på flera sätt, vilket även framkommit i tidigare forskning. Studien visar på att bristen på stöd i uppväxten kan orsaka konsekvenser i det vuxna livet. En av studiens slutsatser är att dessa barn ändå klarat sig bra tack vare stöd av en skyddsfaktor som flera av respondenterna beskrivit som livsavgörande.

Inledning: Dansterapi klassificeras som en konstnärlig terapiform och är därav en komplementär terapiinriktning. I dansterapi integreras dans, rörelse och psykoterapi genom konstnärliga och kreativa processer. Syftet med studien var att öka förståelsen för vad psykoterapeuter upplever som hjälpsamt med dans och rörelse under psykoterapeutiskt arbete. Frågeställningar: Hur beskriver psykoterapeuter det hjälpsamma med dansterapi? Finns det vissa patientgrupper som har mer nytta av dansterapi än andra? Metod: Studien utgår från en kvalitativ och explorativ ansats där fem legitimerade psykoterapeuter med psykodynamisk (PDT) grund har intervjuats utifrån ett tillgänglighetsurval. Psykoterapeuterna har även bildning inom dansterapi och arbetar kliniskt med denna terapiform. Data har insamlats genom semistrukturerade interjuver och undersökts utifrån tematisk induktiv analys. Resultat: Fyra teman urskildes, 1) motivation/samspel, 2) kreativitet, 3) upplevelse, 4) uppbyggande. Diskussion: Sammantaget blev det tydligt att det de intervjuade terapeuterna beskrev som hjälpsamt med dansterapi går att koppla till dansterapeutisk och psykodynamisk teori. Samtliga fyra teman som tagits fram utifrån empirin har paralleller till olika mekanismer som skulle kunna förklara varför dansterapi kan vara hjälpsamt. Denna studie bekräftar därför i huvudsak existerande föreställningar om dansterapi och dess effekter som terapiform. Specifikt så handlar det om att dans och rörelse kan bli till hjälp att nå en välfungerande relation mellan terapeut och patient (Motivation/sampel); att ett kreativt utforskande via rörelse kan vara hjälpsamt för självutveckling (Kreativitet); att genom dans och fokus mot kroppens signaler kunna komma i kontakt med inre upplevelser och även bearbeta dessa via dans och rörelse, likväl som att kunna utveckla härbärgeringsförmåga (Upplevelse); att dansterapi kan vara hjälpsamt för ökad självförståelse och autonomi (Uppbyggande). / Introduction: Dance therapy is classified as an art oriented form of therapy and can thereby be regarded as complimentary. In dance therapy dance, movement, and psychotherapy are integrated through artful and creative processes. The aim of this study has been to increase understanding of what psychotherapists experience to be helpful with dance and movement in psychotherapeutic work. Issues: How do psychotherapists describe the helpfulness with dance therapy? Are there certain groups of patients who obtain greater utility from dance therapy compared to others? Method: The study is built on a qualitative and exploratory methodology within which five psychotherapists with psychodynamic backgrounds have been interviewed based on an availability sample. The interviewed psychotherapists all have education within dance therapy and are working clinically with this form of therapy. The interviews were of a semi-structured nature and the data that resulted from the interviews has been analysed using a thematic inductive approach. Result: Four themes were discerned from the data, 1) motivation/interplay, 2) creativity, 3) experience, 4) edification Discussion: In summary, it became clear that the interviewed psychotherapists described as helpful with dance therapy fits with dance therapeutic and psychodynamic theory. All four themes that were discerned from the empirics can be seen to have parallels to various mechanisms that could potentially explain why dance therapy can be helpful. The study thereby broadly confirms existing ideas about dance therapy and its effects. Specifically, it is about that dance and movement can be helpful in reaching a well-functioning relationship between therapist and patient (Motivation/interplay); that a creative exploration via movement can be helpful for self-development (Creativity); to be able to come into contact with inner experiences through dance and also process these via dance and movement, as well as to be able to accomplish containment (Experience); that dance therapy can be helpful for increased self-understanding and autonomy (Edification).