Diss. (sammanfattning) Uppsala : Univ., 2004. / Härtill 4 uppsatser.

Who is the Body? – the body as subject or object The character of this paper is partly a literature study and partly an empirical one. A philosophical, ontological level according to the French philosopher Maurice Merleau-Ponty is presented along with a theoretical level according to the neurologist Antonio R. Damasio and three different psychotherapeutic techniques, dance therapy influenced by Carl Jung, body psychotherapy and traditional verbal psychotherapy. The first part of the study forms the litterateur section and is presented as a background to the empirical study. The empirical part contain four interviews with a dance therapist, a body therapist, a verbal therapist and a scientist. The purpose of this study is to investigate the different therapeutic positions and their attitude towards the body / mind / soul problem. In the conclusion it shows how the bodily oriented therapies have a possibility to meet the hole lived body through interaction between client and therapist and the inner images that are created in the creative therapy forms give a potential to include the transpersonal in the therapeutic situation.

Inledning: Dansterapi klassificeras som en konstnärlig terapiform och är därav en komplementär terapiinriktning. I dansterapi integreras dans, rörelse och psykoterapi genom konstnärliga och kreativa processer. Syftet med studien var att öka förståelsen för vad psykoterapeuter upplever som hjälpsamt med dans och rörelse under psykoterapeutiskt arbete. Frågeställningar: Hur beskriver psykoterapeuter det hjälpsamma med dansterapi? Finns det vissa patientgrupper som har mer nytta av dansterapi än andra? Metod: Studien utgår från en kvalitativ och explorativ ansats där fem legitimerade psykoterapeuter med psykodynamisk (PDT) grund har intervjuats utifrån ett tillgänglighetsurval. Psykoterapeuterna har även bildning inom dansterapi och arbetar kliniskt med denna terapiform. Data har insamlats genom semistrukturerade interjuver och undersökts utifrån tematisk induktiv analys. Resultat: Fyra teman urskildes, 1) motivation/samspel, 2) kreativitet, 3) upplevelse, 4) uppbyggande. Diskussion: Sammantaget blev det tydligt att det de intervjuade terapeuterna beskrev som hjälpsamt med dansterapi går att koppla till dansterapeutisk och psykodynamisk teori. Samtliga fyra teman som tagits fram utifrån empirin har paralleller till olika mekanismer som skulle kunna förklara varför dansterapi kan vara hjälpsamt. Denna studie bekräftar därför i huvudsak existerande föreställningar om dansterapi och dess effekter som terapiform. Specifikt så handlar det om att dans och rörelse kan bli till hjälp att nå en välfungerande relation mellan terapeut och patient (Motivation/sampel); att ett kreativt utforskande via rörelse kan vara hjälpsamt för självutveckling (Kreativitet); att genom dans och fokus mot kroppens signaler kunna komma i kontakt med inre upplevelser och även bearbeta dessa via dans och rörelse, likväl som att kunna utveckla härbärgeringsförmåga (Upplevelse); att dansterapi kan vara hjälpsamt för ökad självförståelse och autonomi (Uppbyggande). / Introduction: Dance therapy is classified as an art oriented form of therapy and can thereby be regarded as complimentary. In dance therapy dance, movement, and psychotherapy are integrated through artful and creative processes. The aim of this study has been to increase understanding of what psychotherapists experience to be helpful with dance and movement in psychotherapeutic work. Issues: How do psychotherapists describe the helpfulness with dance therapy? Are there certain groups of patients who obtain greater utility from dance therapy compared to others? Method: The study is built on a qualitative and exploratory methodology within which five psychotherapists with psychodynamic backgrounds have been interviewed based on an availability sample. The interviewed psychotherapists all have education within dance therapy and are working clinically with this form of therapy. The interviews were of a semi-structured nature and the data that resulted from the interviews has been analysed using a thematic inductive approach. Result: Four themes were discerned from the data, 1) motivation/interplay, 2) creativity, 3) experience, 4) edification Discussion: In summary, it became clear that the interviewed psychotherapists described as helpful with dance therapy fits with dance therapeutic and psychodynamic theory. All four themes that were discerned from the empirics can be seen to have parallels to various mechanisms that could potentially explain why dance therapy can be helpful. The study thereby broadly confirms existing ideas about dance therapy and its effects. Specifically, it is about that dance and movement can be helpful in reaching a well-functioning relationship between therapist and patient (Motivation/interplay); that a creative exploration via movement can be helpful for self-development (Creativity); to be able to come into contact with inner experiences through dance and also process these via dance and movement, as well as to be able to accomplish containment (Experience); that dance therapy can be helpful for increased self-understanding and autonomy (Edification).

Användningen av dansterapi inom Sveriges kommunala och regionala verksamheter är i dagsläget begränsad men etableras allt mer, i takt med utökad forskning inom området. Studiens har som syfte att utforska hur dansterapi kan användas inom det sociala arbetets kontext. Globala definitioner av socialt arbete och dansterapi fungerar som utgångspunkt i materialinsamling och analys. Semistrukturerade intervjuer med fem yrkesverksamma dansterapeuter med olika yrkesmässig bakgrund nyttjades vid insamling av data. Materialet kodades och analyserades med hjälp av kvalitativ konventionell innehållsanalys. Resultatet visade att kroppens och rörelsen framtoning i dansterapi kan bidra till att helhetssynen inom socialt arbete bejakas, vilket även har fördel för alliansen samt i arbetet med empowerment. På individnivå visades dansterapi vara en inkluderande terapiform där individers olikheter, behov, resurser och svårigheter bejakas. På samhällsnivå visades dansterapi i dagsläget vara svårtillgängligt för socioekonomiskt utsatta grupper i samhället eftersom det bedrivs främst i projekt eller i privat verksamhet och inte ingår i högkostnadsskydd. Studiens slutsats är att dansterapi med fördel skulle kunna användas inom socialt arbete med anledning av att det finns flertalet beröringspunkter mellan dansterapins centrala delar och centrala förhållningssätt inom socialt arbete. Användningen av dansterapi inom socialt arbete kan även bidra till att kroppen inkluderas i det sociala arbetets holistiska strävan, vilket även innebär att dansterapi kan ses som en inkluderade metod som ser till individuella skillnader av behov, resurser och förutsättningar. Trots att den enskildes sociala omgivning och förutsättningar bejakas i det psykoterapeutiska arbetet behöver medikalisering och socialisering av sociala problem bejakas vid implementering av dansterapi i socialt arbete. För framtida studier föreslås att dansterapeuter med specifik bakgrund inom socialt arbete inkluderas för att vidare utforska hur dansterapi kan användas i det sociala arbetets kontext. Att studera utförandet av dansterapi i det sociala arbetets verksamheter, exempelvis som familjebehandlare, kurator eller i grupper implementerade av socialförvaltningen skulle kunna vara av betydelse.

Denna studies syfte är att undersöka empatins betydelse inom tre olika konstnärliga terapier. I denna studie används en hermeneutisk ansats både i metoden och i den analytiska tolkningen. Underlaget för analysen har varit tre intervjuer med tre terapeuter. Empatibegreppet beskrivs utifrån ett utvecklingspsykologiskt perspektiv och dels ur ett psykodynamiskt perspektiv. Utifrån intervjuerna formades fem sammanfattande teman. 1 Det empatiska syftet. 2 Terapeuten som förebild. 3 Konstnärligt skapande. 4 Intersubjektivitet. 5 Förändringsprocess. I diskussionen problematiseras hur empatibegreppet kan användas och om behovet av att beskriva de intersubjektiva processer som är en förutsättning för empati. Den grundläggande intersubjektiva samspelsväven har nära samband med de konstnärliga interaktionsformerna som terapeuterna använder både på ett praktiskt och teoretiskt plan. / The purpose of this study is to investigate the importance of empathy in different artistic therapies. A hermeneutic approach is used in both the method and the analytical reading. The foundation for the analysis has been three interviewers with three therapists. The concept of empathy is described throw a development- psychological perspective and a psychodynamic perspective. Five summarize themes where found from the interviews. 1 The empathic purpose. 2 The therapist as a good example. 3 Artistic creativity. 4 Intersubjectivity. 5 Process of change. In the discussion the empathy-concept is being studied. How it is being used. And a need of describing intersubjective processes which is a prerequisite for empathy. The basic intersubjective interaction has a close relation to the artistic interactionforms which the therapists are using practically and theoretically.

<p>Syftet med min uppsats är att studera hur den jungianska psykologins teorier används inom dansterapin och i synnerhet dansen som uttrycksform i aktiv imagination. De frågor jag har ställt mig är:</p><p>Hur använder sig de dansterapeuter, vars texter ingår i min litteraturstudie, av den jungianska psykologins teorier i sitt arbete?</p><p>Hur arbetar dessa dansterapeuter med rörelse och dans som aktiv imagination?</p><p>Aktiv imagination är Jungs metod att öppna upp för det omedvetna genom att ge fritt utrymme för fantasin samtidigt som man behåller en medveten uppmärksamhet. Att gestalta fantasierna är ett sätt att konkretisera och bearbeta det uppkomna materialet. En viktig aspekt är att klienten i detta arbete blir aktiv och ger form åt sig själv.</p><p>Att följa en inre impuls/fantasi och tillåta den att ta fysisk form är aktiv imagination i rörelse/dans. För Chodorow är detta den fundamentala metoden i analytisk tillämpning och alla tre dansterapeuterna använder sig av den.</p><p>Att följa den inre impulsen och tillåta den att ta en fysisk form är aktiv imagination i rörelse. Dansen ger form åt de inre fantasierna som därigenom kan medvetandegöras. Dansaren kan, genom en trygg relation till dansterapeuten, både ge sig hän åt rörelsen och gradvis lära sig att samtidigt medvetet kunna uppmärksamma vad kroppen gör. En påtaglig fysisk träning i detta är att kunna växla mellan att hålla ögonen stängda och att hålla dem öppna. Återigen är kroppen ett fantastiskt redskap i arbetet med det medvetna och det omedvetna.</p><p>Dansen blir verktyget för att gestalta inre skeenden och kroppen visar att detta är en process som går via den egna erfarenheten. En genuin närvaro i en rörelse kan återge mer än vad ord någonsin kan uttrycka.</p><p>Som jag uppfattar det så är Jungs utforskande av det omedvetna, och det värde han ger till spontana kreativa uttryck som ett sätt att kommunicera med det omedvetna, det allra viktigaste bidraget till de jungianskt influerade dansterapeuternas arbete.</p>

Syftet med min uppsats är att studera hur den jungianska psykologins teorier används inom dansterapin och i synnerhet dansen som uttrycksform i aktiv imagination. De frågor jag har ställt mig är: Hur använder sig de dansterapeuter, vars texter ingår i min litteraturstudie, av den jungianska psykologins teorier i sitt arbete? Hur arbetar dessa dansterapeuter med rörelse och dans som aktiv imagination? Aktiv imagination är Jungs metod att öppna upp för det omedvetna genom att ge fritt utrymme för fantasin samtidigt som man behåller en medveten uppmärksamhet. Att gestalta fantasierna är ett sätt att konkretisera och bearbeta det uppkomna materialet. En viktig aspekt är att klienten i detta arbete blir aktiv och ger form åt sig själv. Att följa en inre impuls/fantasi och tillåta den att ta fysisk form är aktiv imagination i rörelse/dans. För Chodorow är detta den fundamentala metoden i analytisk tillämpning och alla tre dansterapeuterna använder sig av den. Att följa den inre impulsen och tillåta den att ta en fysisk form är aktiv imagination i rörelse. Dansen ger form åt de inre fantasierna som därigenom kan medvetandegöras. Dansaren kan, genom en trygg relation till dansterapeuten, både ge sig hän åt rörelsen och gradvis lära sig att samtidigt medvetet kunna uppmärksamma vad kroppen gör. En påtaglig fysisk träning i detta är att kunna växla mellan att hålla ögonen stängda och att hålla dem öppna. Återigen är kroppen ett fantastiskt redskap i arbetet med det medvetna och det omedvetna. Dansen blir verktyget för att gestalta inre skeenden och kroppen visar att detta är en process som går via den egna erfarenheten. En genuin närvaro i en rörelse kan återge mer än vad ord någonsin kan uttrycka. Som jag uppfattar det så är Jungs utforskande av det omedvetna, och det värde han ger till spontana kreativa uttryck som ett sätt att kommunicera med det omedvetna, det allra viktigaste bidraget till de jungianskt influerade dansterapeuternas arbete.

<p>Ansatsen på denna uppsats är att undersöka om de går att identifiera arketyper enligt de förutsättningar Carl Gustav Jung anger i musik och vilka krav som ställs för att arketyperna ska framträda. Författarens ambition är också att se om de presenterade resultaten kan användas som förklaringsmodell till de fenomen som bland annat uppträder i musikterapisituationer.</p><p>En betydelsefull utgångspunkt för arbetet är att undersöka om vaggvisan kan betraktas som en symbol i jungiansk mening och därigenom fungera som en länk till det kollektiva omedvetna. För att vaggvisan ska få sin numinösa laddning krävs emellertid att tre krav är uppfyllda:</p><ul><li>Först och främst krävs att utövaren (föräldern) är helt och hållet närvarande i situationen.</li><li>Den musik som produceras måste innehålla arketypiska element.</li><li>Mottagaren måste känna sig utvald.</li></ul><p>Utifrån det material som presenteras kan vaggvisan accepteras som en symbol i jungiansk mening, vilket också banar väg för att lansera en arketyp som författaren kallar: ”Dansknytningens arketyp”. Utgångspunkten för denna arketyp är att betrakta musiken som tonsatt rörelse och att vaggvisan i sin djupaste mening har en starkt anknytande funktion. Fenomenet uppstår sannolikt också i andra musiksammanhang och genom att närmare se på vad i musiken som appellerar till det arketypiska blir det möjligt att finna flera argument för att acceptera musiken som bärare av arketypiska budskap.</p><p>Musiken besitter ett antal lekande funktioner och läkande egenskaper som inte tillmäts något större värde av det rationella samhället. Med en större förståelse för hur det kollektiva omedvetna påverkar oss människor och vilken betydelse musiken skulle kunna ha i sammanhanget öppnas kanske vägar för ett samhälle i bättre balans mellan det verbala och existentiella. Avsikten med denna uppsats är kanske pretentiös men genom att belysa denna problematik och tydliggöra att människan och musiken är en odelbar helhet går det kanske att ta ett steg i den riktning jag önskar.</p>

<p>Min uppsats är en jungiansk analys av Mevlevi-orderns dansritual. Min C-uppsats, Den dansande imaginationen, behandlade dansterapi utifrån den jungianska psykologins teorier och analysen av dansritualen är en fortsättning på temat om dans som ett redskap i den terapeutiska processen.</p><p>Syftet med min uppsats är att utifrån den jungianska psykologins teorier få en fördjupad förståelse för den psykiska process som ritualen återspeglar. Min frågeställning är följande:</p><p>Vilken psykologisk innebörd får Mevlevi-orderns dansritual om jag analyserar den utifrån den jungianska psykologins teorier?</p><p>Jag har analyserat utifrån arketypteorin och teorin om individuationsprocessen som innebär en fortgående psykisk växt som leder fram till mötet med en gudomlig inre själskärna, Självet. Forskningsmetoden jag har använt mig av är en hermeneutisk textanalys och texten jag har analyserat är Friedlanders redogörelse för dansritualen. Jag har använt mig av amplifikationsmetoden i min analys vilket innebär att jag dragit paralleller till symboliskt material för att tydliggöra och fördjupa förståelsen för dansritualen. Jag har analyserat ritualen i dess helhet eftersom varje del i ritualen har sin specifika betydelse och bidrar till dess psykologiska innebörd.</p><p>Genom att analysera dansritualen utifrån Jungs teorier får ritualen den psykologiska innebörden av en individuationsprocess som leder fram till upplevelsen av Självet som den centrala och organiserande arketypen i psyket. I dansritualen får dansaren en konkret fysisk upplevelse av ett skeende som har en inre psykologisk motsvarighet och genom denna upplevelse finns en möjlighet att medvetandegöra omedvetet material.</p>

Ansatsen på denna uppsats är att undersöka om de går att identifiera arketyper enligt de förutsättningar Carl Gustav Jung anger i musik och vilka krav som ställs för att arketyperna ska framträda. Författarens ambition är också att se om de presenterade resultaten kan användas som förklaringsmodell till de fenomen som bland annat uppträder i musikterapisituationer. En betydelsefull utgångspunkt för arbetet är att undersöka om vaggvisan kan betraktas som en symbol i jungiansk mening och därigenom fungera som en länk till det kollektiva omedvetna. För att vaggvisan ska få sin numinösa laddning krävs emellertid att tre krav är uppfyllda: Först och främst krävs att utövaren (föräldern) är helt och hållet närvarande i situationen. Den musik som produceras måste innehålla arketypiska element. Mottagaren måste känna sig utvald. Utifrån det material som presenteras kan vaggvisan accepteras som en symbol i jungiansk mening, vilket också banar väg för att lansera en arketyp som författaren kallar: ”Dansknytningens arketyp”. Utgångspunkten för denna arketyp är att betrakta musiken som tonsatt rörelse och att vaggvisan i sin djupaste mening har en starkt anknytande funktion. Fenomenet uppstår sannolikt också i andra musiksammanhang och genom att närmare se på vad i musiken som appellerar till det arketypiska blir det möjligt att finna flera argument för att acceptera musiken som bärare av arketypiska budskap. Musiken besitter ett antal lekande funktioner och läkande egenskaper som inte tillmäts något större värde av det rationella samhället. Med en större förståelse för hur det kollektiva omedvetna påverkar oss människor och vilken betydelse musiken skulle kunna ha i sammanhanget öppnas kanske vägar för ett samhälle i bättre balans mellan det verbala och existentiella. Avsikten med denna uppsats är kanske pretentiös men genom att belysa denna problematik och tydliggöra att människan och musiken är en odelbar helhet går det kanske att ta ett steg i den riktning jag önskar.