Syftet med denna uppsats är att ta reda på hur amerikanska studiokomedier adapterar komik från manus till film. Eftersom humor är subjektivt och personer finner komik i olika företeelser är det svårt att adaptera komedimanus till komedifilm. Vår uppsats undersöker hur de tre filmerna Baksmällan (2009), Horrible Bosses (2011) och Pixels (2015) adapterats. Detta gör vi ur ett humorperspektiv med hjälp av Geoff Kings komediteori om orimlighet och annan liknande teori. Komiken undersöks sedan inom tre kategorier: skämt genom dialog, visuell komik och situationskomik. Resultatet visade att Baksmällans adaption var trognast till sitt manus komiska intentioner medan Horrible Bosses och Pixels oftare avvek. I diskussion kommer vi fram till att detta kan ha att göra med att Baksmällans regissör var med i manusprocessen medan Horrible Bosses och Pixels regissörer inte var det. Detta tyder på svårigheten med att adaptera humor eftersom personer har egna subjektiva åsikter om vad som är komiskt.