I den här uppsatsen undersöks dagens romantiska Hollywoodkomedier och deras koppling till 1930- 40-talets screwballkomedier. The Proposal (2009), The Ugly Truth (2009), Leap Year (2010), samt What Happens in Vegas (2008) analyseras i syfte att urskilja likheter och skillnader dem emellan och för att urskilja en ny cykel av filmer. Det här är en genrestudie med fokus på konventioner och teman som tas upp genom tidigare forskning samt genom analys av de valda filmerna, och genom att diskutera filmernas koppling till samhället sätts genren i ett bredare perspektiv.

Teorierna om varför vi skrattar är många och varierande. I denna masteressä riktas istället strålkastaren mot efterföljande reaktionen och effekten som reaktionen har på publikens uppfattning om humorupplevelsen.  Är den roligaste reaktionen alltid den som går i linje med publiken tolkning eller råder övriga övergripande aspekter? / <p>Masteressän hänvisar vid flertalet gånger till specifika video exempel. För att ta del av dessa exempel, vänligen besök den länkade Research catalogue sidan:</p><p>https://www.researchcatalogue.net/shared/d227919a789d81d57be3176d5ed4bfe8</p><p></p>

Syfte och frågeställning Psykisk och fysisk sjukdom är ett tema som under 2010-talet har dykt upp i ett flertal romantiska komedier. Studien utgår från denna motsägelsefulla förteelse. Med frågeställningen "hur används psykisk och fysisk sjukdom i relation till den romantiska komedins konventioner i narrativ, karaktär och komik i tre filmer från 2010-talet" är syftet att ta reda på just detta. Urval Urvalet gjordes utifrån specifika inklusionskriterier för att matcha studiens syfte. Filmerna behövde vara producerade under 2010-talet, kategoriserade och marknadsförda som romantiska komedier, samt inkludera minst en karaktär med någon form av psykisk eller fysisk sjukdom. Filmerna som valdes ut är Silver Linings Playbook (Du gör mig galen!, David O. Russell, 2012), Me and Earl and the Dying Girl (Alfonso Gomez-Rejon, 2015) och The Big Sick (Michael Showalter, 2017). Teori och metod Filmerna bearbetades genom en semantisk analys av den romantiska komedins konventioner med stöd av genreteorier från Altman och Neale. För beskrivningar av konventionerna i den narrativa strukturen, karaktärer och komik användes texter av Mernit. Resultat Konventionerna i den romantiska komedin var tydligt framställda, oavsett filmernas tema. Endast en film avvek så pass mycket från konventionerna att dess genreindelning kan ifrågasättas. Kärlek används både som en utlösande och förlösande faktor för psykisk sjukdom.  Sjukdom kunde också föra samman karaktärer och även stärka en redan existerande kärlek.

Titel: Ensam, vacker och lite avklädd – en undersökning av kvinnligt och manligt i romantiska komedier och actionfilmer Författare: Aila Stefansdotter-Franck och Ida Åhlén Kurs, termin och år: Vetenskaplig rapport C, HT 2013 Antal ord i uppsatsen: 20 457 Problemformulering och syfte: Syftet med studien är att undersöka hur ofta och hur kvinnor respektive män gestaltas i de fyra actionfilmer och fyra romantiska komedier som setts av flest personer på svenska biografer under 2013 Metod och material: Metodtriangulering med kvantitativ och kvalitativ innehållsanalys, av ett strukturerat urval bland de filmer som setts mest på bio i Sverige under 2013. Huvudresultat: Könsfördelningen är mer ojämn i actionfilmerna – kvinnorna utgör 21 procent av karaktärerna, männen 79 procent – än i de romantiska komedierna, där fördelningen är 45 kvinnor och 55 män. Kvinnorna är färre än männen i alla filmer utom en, samma film är även den enda film där en kvinna är den första karaktären att tala. Även om könsfördelningen är relativt jämställd gestaltas kvinnor med stereotypt i romantiska komedier. Männen gestaltas mer stereotypt i actionfilmer, men där utgör kvinnorna en väldigt liten del av karaktärerna – i ett fall endast en kvinna bland 29 män. Fem av åtta filmer klarar en modifierad version av Bechdeltestet – en actionfilm och alla fyra romantiska komedier. Dock talar kvinnorna i många fall om könsstereotypa ämnen, som exempelvis ålder eller utseende, eller så har de svårt att hålla sams. Det är en tydligt ojämn könsfördelning vad gäller personer bakom kameran, där kvinnor utgör 24 procent. I personer bakom kameran är regissörer, manusförfattare och producenter inräknade. Kvinnorna utgör dock en större andel bland personer bakom kameran i romantiska komedier än i actionfilmer.Kvinnorna är totalt sett färre och mer stereotypt gestaltade. De bedöms i större utsträckning än männen efter sitt utseende, är mer avklädda och männen tillåts vara äldre. Nyckelord: Action, dagordningsteori, film, genus, gestaltning, massmedier, påverkan, romantisk komedi

PIPPET 1 tar avstamp i 10 olika spår eller riktningar som är tongivande för mitt konstnärsskap. Av 10 spår valdes 3 slumpmässigt ut; Öknen, Humorn och Språket. De övriga finns nämnda i uppsatsens appendix. Då min konstnärliga praktik är projektbaserad och diskparat både i estetik och koncept, syftar detta till att bena ut min egen praktik för att komma närmare pudelns kärna. De olika spåren tar upp både populärkulturella och konstnärliga referenser, samt några få personliga anekdoter som har bäring för dem. Även tankar och kritiska reflektioner om egna konstverk tas upp.I "Öknen" disskuteras det sökande och det mytiska. "Humorn" kretsar kring den relativt nya teoribildningen Concrete Comedy, som utformats av konstnären och skribenten David Robbins. I "Språket" disskuteras användandet av ord och text som bilder, men bortom det typografiska och litterära.

Syftet med denna uppsats är att ta reda på hur amerikanska studiokomedier adapterar komik från manus till film. Eftersom humor är subjektivt och personer finner komik i olika företeelser är det svårt att adaptera komedimanus till komedifilm. Vår uppsats undersöker hur de tre filmerna Baksmällan (2009), Horrible Bosses (2011) och Pixels (2015) adapterats. Detta gör vi ur ett humorperspektiv med hjälp av Geoff Kings komediteori om orimlighet och annan liknande teori. Komiken undersöks sedan inom tre kategorier: skämt genom dialog, visuell komik och situationskomik. Resultatet visade att Baksmällans adaption var trognast till sitt manus komiska intentioner medan Horrible Bosses och Pixels oftare avvek. I diskussion kommer vi fram till att detta kan ha att göra med att Baksmällans regissör var med i manusprocessen medan Horrible Bosses och Pixels regissörer inte var det. Detta tyder på svårigheten med att adaptera humor eftersom personer har egna subjektiva åsikter om vad som är komiskt.

Denna uppsats undersöker hur maskulinitet, homosocialitet och vänskap representeras i den amerikanska, coming-of-age komedifilmen Supersugen (2007). Med hjälp av en diskursanalys tittar jag på hur filmens två huvudkaraktärer Seth och Evan representeras samt analyserar hur detta förhåller sig till teorier om maskulinitet, homosocialitet och vänskap. Uppsatsen undersöker även hur filmen använder komedi som verktyg för att antingen (re)producera eller kritisera dessa maskulinitetsnormer i filmen. Jag kommer fram till att det sker en narrativ utveckling av karaktärernas representationer av maskulinitet, homosocialitet och vänskap genom filmens gång. Komedin i filmen driver på denna utveckling som förändrar de maskulina representationerna vilket bidrar till att homosociala praktiker snarare byts ut av vänskapliga sådana. Filmen använder sig av komedi genom att göra parodi på maskulinitetsstereotyper, satir på maskulinitetsnormer och ironi av de absurda situationer som uppstår. På så sätt kritiserar filmen rådande maskulinitetsnormer på ett humoristiskt sätt. Med sina representationer och med hjälp av komedi sänder filmen ut ett budskap till sin publik om en bättre maskulinitet. En maskulinitet som öppnar upp för äkta vänskap mellan män.

I denna studie används Creepy ambiance för att studera hur stress påverkar en åskådaresupplevelse av ett filmklipp. Två scener ur den komiska stumfilmen Modern Times med Charlie Chaplin användes för att skapa en artefakt. Stumfilmsformatet används eftersom det är en film som endast berättas via bild och ackompanjerande musik. Tekniker som hög och låg volym samt höga och låga frekvenser används för att skapa ambiensen och ge scenerna nyljud och musik. Åtta deltagare i varierande åldrar intervjuades om deras upplevelse av de filmklipp de såg, både med ambience och i originalform. Frågor ställdes även om deltagarnas livssituation innan de såg klippen för att förstå eventuella påverkande faktorer till upplevelsen. Resultatet visar att högre stressnivåer minskar upplevelsen av komedi och omvänt. En faktor till att vissa kände stress var handlingen i scenen samt att vissa kroppsuttryck verkade lugnande på deltagarna. Däremot kunde inte någon tydlig påverkan från ambiensen konstateras. / <p>Det finns övrigt digitalt material (t.ex. film-, bild- eller ljudfiler) eller modeller/artefakter tillhörande examensarbetet som ska skickas till arkivet.</p>

I det här arbetet studeras Charlie Chaplins berättartekniker, både sagoberättande, visuellt och audiellt i ett försök att komma fram till huruvida de berättartekniker som Chaplin använde sig av fortfarande kan fungera i komiska produktioner idag. Vi kommer i texten titta närmare på hur han använde kameran både när han filmade och klippte, hur han strukturerade upp sina ljudkompositioner, hur han använde kontraster, hur han skrev sina berättelser för att antalet skämt skulle bli just rätt, samt hur han förde sig både framför och bakom kameran för att sedan applicera detta på en kortfilm i vårt skapande. / In this essay we will be looking into the teqniques which Charlie Chaplin used to tell his stories, both when it comes to plot, visual and auditory storytelling, in an attempt to find out if these techniques still would work in a comic film production today. We will take a closer look at how he used the camera while filming and cutting, how he structured his stories to allow for the optimal amount of slapstick gags, how he would make use of different contrasts, how he structured his sound compositions and finally how he would act both in front and behind the camera so we then can apply this on a short film of our making.

<p>The aim of this study is to find out if dramatic structure is essential to the sitcom's ability to entertain and make audiences laugh. This study is a comparative analysis of the more humorous American situation comedy <em>Friends</em> and the less humorous Swedish situation comedy <em>Svensson, Svensson</em>. However, as no major structural flaws are found in either situation comedy the conclusion must be that dramatic structure does not impact on a sitcom's ability to amuse.</p> / <p>Denna uppsats undersöker huruvida den dramaturgiska strukturen är en förutsättning för att en situationskomedi ska fungera väl – det vill säga, vara underhållande och locka till skratt. I en komparativ analys av den mycket väl fungerande amerikanska situationskomedin <em>Friends</em> och den mindre bra svenska situationskomedin <em>Svensson, Svensson</em> framkom dock inga större strukturella brister hos något av analysobjekten. Följaktligen är inte den dramaturgiska strukturen avgörande för slutresultatets förmåga att roa.</p>