The aim of this study is to find out if dramatic structure is essential to the sitcom's ability to entertain and make audiences laugh. This study is a comparative analysis of the more humorous American situation comedy Friends and the less humorous Swedish situation comedy Svensson, Svensson. However, as no major structural flaws are found in either situation comedy the conclusion must be that dramatic structure does not impact on a sitcom's ability to amuse. / Denna uppsats undersöker huruvida den dramaturgiska strukturen är en förutsättning för att en situationskomedi ska fungera väl – det vill säga, vara underhållande och locka till skratt. I en komparativ analys av den mycket väl fungerande amerikanska situationskomedin Friends och den mindre bra svenska situationskomedin Svensson, Svensson framkom dock inga större strukturella brister hos något av analysobjekten. Följaktligen är inte den dramaturgiska strukturen avgörande för slutresultatets förmåga att roa.

Denna uppsats undersöker huruvida den dramaturgiska strukturen är en förutsättning för att en situationskomedi ska fungera väl – det vill säga, vara underhållande och locka till skratt. I en komparativ analys av den mycket väl fungerande amerikanska situationskomedin Friends och den mindre bra svenska situationskomedin Svensson, Svensson framkom dock inga större strukturella brister hos något av analysobjekten. Följaktligen är inte den dramaturgiska strukturen avgörande för slutresultatets förmåga att roa.   The aim of this study is to find out if dramatic structure is essential to the sitcom's ability to entertain and make audiences laugh. This study is a comparative analysis of the more humorous American situation comedy Friends and the less humorous Swedish situation comedy Svensson, Svensson. However, as no major structural flaws are found in either situation comedy the conclusion must be that dramatic structure does not impact on a sitcom's ability to amuse.   Nyckelord: situationskomedi, dramaturgisk struktur, socialrealistisk komedi, familj, Svensson, Svensson, Friends

Denna uppsats analyserar visuell komedi i Edgar Wrights actionkomedi Hot Fuzz (2007) och hur de tekniska komponenterna: filmfotografi och klippning används för att gestalta detta tillsammans med manuset. För att analysera detta görs ett urval på tre scener per analysdel som utgår från en av de komponenter som uppsatsen använder sig av genom en multimodal metod. Syftet är att förstå hur manusförfattare kan gå till väga när de skriver komedi på film och även ha det visuella och rytmiska i åtanke. Genom de tre analyserna visar resultatet på en film som använt sig av visuella metoder för att gestalta komedi tillsammans med manuset och med det göra parodi av tidigare etablerade konventioner i liknande genrer. Hot Fuzz kan användas som exempel för filmskapare när de skriver och producerar komedifilmer i hur den använder sig av kamera, klipp och manus.

Uppsatsens syfte är att undersöka hur stand up - komedi beskrivs, görs och förstås ur kvinnliga komikers perspektiv. Utifrån kulturantropologiska, kommunikationsteoretiska och genusteoretiska perspektiv söker uppsatsen ta reda på vad som kommuniceras med ett stand up- framträdande, om tankar kring hur det är att utöva stand up som kvinna och om det finns en egen ”kvinnlig humor”.

This thesis aimed to analyse slapstick comedy found in Untitled Goose Game by comparing it to early twentieth century slapstick comedy to answer the question of how Untitled Goose Game designed its slapstick comedy gags. Moments resembling classic slapstick were evaluated and tested by a formula synthesized from Charlie Chaplin’s Modern Times, a cornerstone of classicslapstick comedy, and slapstick theory. The formula contained four crucial points: (a) the reliance on surprise; (b) easily understood scenarios that offered instant audience responses; (c) a build up of tension; and (d) a climactic moment to the gag. The moments were found to behave very much in accordance with the classic slapstick formula created, with small discrepancies in surprise. Through analysis and discussion, it was found that these discrepancies could be explained by the scripted nature of the humor found within the game. The answer to the research question was that Untitled Goose Game designed its humor very similar to the classic slapstick gags found in the early twentieth century using this formula, and that there was potential for more within the videogame medium. Therefore, this thesis concludes that by following this formula, video games can easily integrate slapstick humor. This insight can allow video game designers to implement the formula and therefore humor more effectively by either fulfilling or subverting the audience's expectations. / Syftet med den här studien är att analysera slapstickkomedin i Untitled Goose Game för att jämföra den med klassisk slapstickkomedi från början av 1900-talet i syfte att svara på hur spelet använde och designade sina slapstick rutiner. Spelmoment med inslag av klassiskt slapstick värdesattes och testades med hjälp av en formel syntetiserad från Charlie Chaplins Modern Times, en grundpelare i både klassisk slapstickkomedi samt slapstickteori. Formeln innehöll fyra viktiga punkter: (a) beroendet av överraskning; (b) lättförstådda scenarion vilka gav direkt respons från publiken; (c) en uppbyggnad av spänning; och (d) skämtets klimax. De analyserade momenten sågs uppföras mycket snarlikt den klassiska uppbyggnaden för en slapstick-rutin, med somliga avvikelser i (a) överraskning. Analys och diskussion visade att dessa avvikelser kan förklaras av den iscensatta naturen av humorn funnen i spelet. Svaret på studiens frågeställning var att Untitled Goose Game designade sin humor på ett sätt liknande det som återfinns i slapstick-komedi från tidigt 1900-tal genom att använda den tidigare nämnda formeln, samt att det finns vidare möjligheter att utveckla slapstick i spel-mediet. Således resulterar studien att spel kan följa denna formel för att integrera slapstick-komedi på ett enkelt sätt. Denna insikt kan tillåta speldesigners att implementera formeln, och således även humorn, på ett effektivare sätt genom att antingen fullfölja eller undergräva publikens förväntningar.

This master’s thesis discusses the term physical theatre from a discourse point of view. It also focuses on aspects of power from a field theory perspective. The main theory used is Pierre Bourdieu’s field theory, and I try to apply this onto critical discourse analysis, mainly taken from Michel Foucault. The forms of physical theatre I focus on are mainly commedia dell’arte, theatre forms inspiredby Grotowski and Artaud, as well as mime, performance and contemporary circus. These are all theatre forms that focus especially on the body. My aim is to explore the status and discourse of physical theatre in Sweden today. The thesis is divided into two main parts. First, I present research concerning empirical data, where I search for the term physical theatre, as well as other forms of describing these theatre forms, in magazines, theatre playlists, texts about theatre troups etc. The term physical theatre is not very common in these texts, it is often described as dance-theatre for example. It is also prominent that the view on what physical theatre is has changed, theatre forms which focus on the body and its expression have been incorporated into the major theatre field, and are no longer considered odd or different. Physical comedy, however, still stands out. Although it seems that it has become increasingly popular, it has somewhat moved away from the serious forms of physical theatre. The second part of the thesis approaches the subject from a more theorising point of view, where the discussion itself is the main focus. I start off by discussing the term physical theatre and its aesthetics – how its meaning has changed from being something avant-garde to something that is considered “normal”. Thereafter I discuss the status of the physical theatre forms, and apply them onto Bourdieu’s field theory. Physical comedy has not yet acquired the status of ”high culture”, whereas the serious, more “arty” forms of physical theatre are on different positions in the theatre field, and even on the physical theatre field. I also discuss how this can be transferred to theories about popular culture, and the interesting things that happens when the once very popular, low-status theatre form commedia dell’arte is situated in a high culture theatre house, Kungliga Dramatiska Teatern, in Sweden. I continue to discuss marginalised forms of theatre from a sub-culturalperspective, fighting both against and inside the dominant culture to gain status in the theatre field. After this, I discuss how the physical theatre’s new discourse has changed because of the newly found interest in contemporary circus, research projects in universities as well as higher education in physical art forms. The conclusion is that the term physical theatre still can be useful to describe different forms of theatre, although it is quite vague and has changed significally.

Under 2021 tillkom det över 600 000 streamingabbonemang bara i Sverige. Det är tydligt att filmtittande är en stor del av svenskarnas vardag. Men vilka attribut avgör hur svenskar väljer att konsumera filmer? Denna studie syftar till att utreda hur ett filmomslag i genren komedi kan designas utifrÃ¥n faktorerna typografi och färg. Studien inleddes med en enkätundersökning för att fÃ¥ en djupare förstÃ¥else för vilka egenskaper inom typografi och färg som var särskiljande för olika genrer. Undersökningen visade att genrerna komedi, skräck och romantik skiljde sig Ã¥t avsevärt. Studiens resultat väckte ett intresse för att undersöka genren komedis specifika utseende. Förstudien inleddes sÃ¥ledes med ytterligare en enkätundersökning specificerad till komedi, denna gÃ¥ng riktad till unga vuxna i Ã¥lder 18-35 Ã¥r. Utöver enkätundersökningen bestod förstudien även av en omvärldsanalys för att fÃ¥ en uppfattning av hur redan befintliga filmomslag inom de tre genrerna var utformade. Förstudiens slutliga resultat visade att filmomslag i genren komedi generellt använde sig av mycket mer färg än genrerna skräck och romantik samt rundade sans-seriffer. Insikterna frÃ¥n förstudien ledde fram till ett designarbete som utgick frÃ¥n relevanta teorier och som sedan utvärderades i tvÃ¥ steg med hjälp av semistrukturerade intervjuer. Deltagarna i de semistrukturerade intervjuerna fick ta del av framtaget material inom genren komedi och svara pÃ¥ frÃ¥gor gällande typografi och färg. Slutligen skapades ett filmomslag som uppfyllde syftet och ansÃ¥gs tillhöra genren komedi av mÃ¥lgruppen. Resultatet blev ett fiktivt filmomslag med mönstrad bakgrund i färgerna rosa och grön tillsammans med en illustrerad figur som skriker ut: The future awaits i orangea bokstäver. De attribut som hos mÃ¥lgruppen uppfattades tillhöra genren komedi var ett filmomslag med färgstarka färger och ett karaktäristiskt serietypsnitt. / <p>Examensarbetet är utfört vid Institutionen för teknik och naturvetenskap (ITN) vid Tekniska fakulteten, Linköpings universitet</p>

Denna uppsats hanterar hur kvinnliga karaktärer porträtteras i romantisk komedi genom att närmare studera begreppet ”Manic Pixie Dream Girl”. Detta begrepp leder till missförstånd om kvinnans roll i filmens värld och skapar diskussioner om jämställdhet och västerländsk berättarkultur. Syftet med denna uppsats är att undersöka två kvinnor i två olika romantiska komedier uppfyller de kriterier som nämns av Manic Pixie Dream Girl-begreppets myntare, Nathan Rabin, har lagt fram och om det således är motiverat att argumentera att karaktärerna upprätthåller sexistiska synsätt. Den teoretiska grund som uppsatsen bygger på kommer främst från feministisk teori, men även från Laura Mulveys teori om skopofili och den manliga blicken. För att analysera det utvalda materialet används en skräddarsydd karaktärsanalytisk metod. Resultatet visar att, trots att de kvinnliga karaktärerna må uppfylla några eller flera av de kriterier som Rabin ställer fram så innebär inte det direkt att karaktärerna är endimensionella och, i förlängning, overkliga porträtt av kvinnor i allmänhet. / This essay deals with how female characters are portrayed in romantic comedies by studying the "Manic Pixie Dream Girl"-phenomenon closer. This concept leads to misunderstandings about women's roles in the world of cinema and creates discussions about equality and Western storytelling. The purpose of this essay is to study two women in two different romantic comedies and study if they meet the criteria Nathan Rabin, the man who coined the term “Manic Pixie Dream Girl”, has announced to be qualities of a Manic Pixie Dream Girl and whether it is justified to argue that the female characters maintain sexist ideals. The theoretical basis on which the essay is based primarily comes from feminist theory, but also from Laura Mulvey’s theory of scopophilia and “the male gaze”. To analyze the selected material I have chosen to use a customized method of character analysis. The results show that, despite the fact that the female characters may meet some or more of the criteria Rabin have announced, the material does not directly imply that the characters are one-dimensional and, in extension, improbable and unreal portraits of women in general.