I den här uppsatsen undersöks dagens romantiska Hollywoodkomedier och deras koppling till 1930- 40-talets screwballkomedier. The Proposal (2009), The Ugly Truth (2009), Leap Year (2010), samt What Happens in Vegas (2008) analyseras i syfte att urskilja likheter och skillnader dem emellan och för att urskilja en ny cykel av filmer. Det här är en genrestudie med fokus på konventioner och teman som tas upp genom tidigare forskning samt genom analys av de valda filmerna, och genom att diskutera filmernas koppling till samhället sätts genren i ett bredare perspektiv.

Syfte och frågeställning Psykisk och fysisk sjukdom är ett tema som under 2010-talet har dykt upp i ett flertal romantiska komedier. Studien utgår från denna motsägelsefulla förteelse. Med frågeställningen "hur används psykisk och fysisk sjukdom i relation till den romantiska komedins konventioner i narrativ, karaktär och komik i tre filmer från 2010-talet" är syftet att ta reda på just detta. Urval Urvalet gjordes utifrån specifika inklusionskriterier för att matcha studiens syfte. Filmerna behövde vara producerade under 2010-talet, kategoriserade och marknadsförda som romantiska komedier, samt inkludera minst en karaktär med någon form av psykisk eller fysisk sjukdom. Filmerna som valdes ut är Silver Linings Playbook (Du gör mig galen!, David O. Russell, 2012), Me and Earl and the Dying Girl (Alfonso Gomez-Rejon, 2015) och The Big Sick (Michael Showalter, 2017). Teori och metod Filmerna bearbetades genom en semantisk analys av den romantiska komedins konventioner med stöd av genreteorier från Altman och Neale. För beskrivningar av konventionerna i den narrativa strukturen, karaktärer och komik användes texter av Mernit. Resultat Konventionerna i den romantiska komedin var tydligt framställda, oavsett filmernas tema. Endast en film avvek så pass mycket från konventionerna att dess genreindelning kan ifrågasättas. Kärlek används både som en utlösande och förlösande faktor för psykisk sjukdom.  Sjukdom kunde också föra samman karaktärer och även stärka en redan existerande kärlek.

Titel: Ensam, vacker och lite avklädd – en undersökning av kvinnligt och manligt i romantiska komedier och actionfilmer Författare: Aila Stefansdotter-Franck och Ida Åhlén Kurs, termin och år: Vetenskaplig rapport C, HT 2013 Antal ord i uppsatsen: 20 457 Problemformulering och syfte: Syftet med studien är att undersöka hur ofta och hur kvinnor respektive män gestaltas i de fyra actionfilmer och fyra romantiska komedier som setts av flest personer på svenska biografer under 2013 Metod och material: Metodtriangulering med kvantitativ och kvalitativ innehållsanalys, av ett strukturerat urval bland de filmer som setts mest på bio i Sverige under 2013. Huvudresultat: Könsfördelningen är mer ojämn i actionfilmerna – kvinnorna utgör 21 procent av karaktärerna, männen 79 procent – än i de romantiska komedierna, där fördelningen är 45 kvinnor och 55 män. Kvinnorna är färre än männen i alla filmer utom en, samma film är även den enda film där en kvinna är den första karaktären att tala. Även om könsfördelningen är relativt jämställd gestaltas kvinnor med stereotypt i romantiska komedier. Männen gestaltas mer stereotypt i actionfilmer, men där utgör kvinnorna en väldigt liten del av karaktärerna – i ett fall endast en kvinna bland 29 män. Fem av åtta filmer klarar en modifierad version av Bechdeltestet – en actionfilm och alla fyra romantiska komedier. Dock talar kvinnorna i många fall om könsstereotypa ämnen, som exempelvis ålder eller utseende, eller så har de svårt att hålla sams. Det är en tydligt ojämn könsfördelning vad gäller personer bakom kameran, där kvinnor utgör 24 procent. I personer bakom kameran är regissörer, manusförfattare och producenter inräknade. Kvinnorna utgör dock en större andel bland personer bakom kameran i romantiska komedier än i actionfilmer.Kvinnorna är totalt sett färre och mer stereotypt gestaltade. De bedöms i större utsträckning än männen efter sitt utseende, är mer avklädda och männen tillåts vara äldre. Nyckelord: Action, dagordningsteori, film, genus, gestaltning, massmedier, påverkan, romantisk komedi

Denna uppsats hanterar hur kvinnliga karaktärer porträtteras i romantisk komedi genom att närmare studera begreppet ”Manic Pixie Dream Girl”. Detta begrepp leder till missförstånd om kvinnans roll i filmens värld och skapar diskussioner om jämställdhet och västerländsk berättarkultur. Syftet med denna uppsats är att undersöka två kvinnor i två olika romantiska komedier uppfyller de kriterier som nämns av Manic Pixie Dream Girl-begreppets myntare, Nathan Rabin, har lagt fram och om det således är motiverat att argumentera att karaktärerna upprätthåller sexistiska synsätt. Den teoretiska grund som uppsatsen bygger på kommer främst från feministisk teori, men även från Laura Mulveys teori om skopofili och den manliga blicken. För att analysera det utvalda materialet används en skräddarsydd karaktärsanalytisk metod. Resultatet visar att, trots att de kvinnliga karaktärerna må uppfylla några eller flera av de kriterier som Rabin ställer fram så innebär inte det direkt att karaktärerna är endimensionella och, i förlängning, overkliga porträtt av kvinnor i allmänhet. / This essay deals with how female characters are portrayed in romantic comedies by studying the "Manic Pixie Dream Girl"-phenomenon closer. This concept leads to misunderstandings about women's roles in the world of cinema and creates discussions about equality and Western storytelling. The purpose of this essay is to study two women in two different romantic comedies and study if they meet the criteria Nathan Rabin, the man who coined the term “Manic Pixie Dream Girl”, has announced to be qualities of a Manic Pixie Dream Girl and whether it is justified to argue that the female characters maintain sexist ideals. The theoretical basis on which the essay is based primarily comes from feminist theory, but also from Laura Mulvey’s theory of scopophilia and “the male gaze”. To analyze the selected material I have chosen to use a customized method of character analysis. The results show that, despite the fact that the female characters may meet some or more of the criteria Rabin have announced, the material does not directly imply that the characters are one-dimensional and, in extension, improbable and unreal portraits of women in general.