Denna uppsats hanterar hur kvinnliga karaktärer porträtteras i romantisk komedi genom att närmare studera begreppet ”Manic Pixie Dream Girl”. Detta begrepp leder till missförstånd om kvinnans roll i filmens värld och skapar diskussioner om jämställdhet och västerländsk berättarkultur. Syftet med denna uppsats är att undersöka två kvinnor i två olika romantiska komedier uppfyller de kriterier som nämns av Manic Pixie Dream Girl-begreppets myntare, Nathan Rabin, har lagt fram och om det således är motiverat att argumentera att karaktärerna upprätthåller sexistiska synsätt. Den teoretiska grund som uppsatsen bygger på kommer främst från feministisk teori, men även från Laura Mulveys teori om skopofili och den manliga blicken. För att analysera det utvalda materialet används en skräddarsydd karaktärsanalytisk metod. Resultatet visar att, trots att de kvinnliga karaktärerna må uppfylla några eller flera av de kriterier som Rabin ställer fram så innebär inte det direkt att karaktärerna är endimensionella och, i förlängning, overkliga porträtt av kvinnor i allmänhet. / This essay deals with how female characters are portrayed in romantic comedies by studying the "Manic Pixie Dream Girl"-phenomenon closer. This concept leads to misunderstandings about women's roles in the world of cinema and creates discussions about equality and Western storytelling. The purpose of this essay is to study two women in two different romantic comedies and study if they meet the criteria Nathan Rabin, the man who coined the term “Manic Pixie Dream Girl”, has announced to be qualities of a Manic Pixie Dream Girl and whether it is justified to argue that the female characters maintain sexist ideals. The theoretical basis on which the essay is based primarily comes from feminist theory, but also from Laura Mulvey’s theory of scopophilia and “the male gaze”. To analyze the selected material I have chosen to use a customized method of character analysis. The results show that, despite the fact that the female characters may meet some or more of the criteria Rabin have announced, the material does not directly imply that the characters are one-dimensional and, in extension, improbable and unreal portraits of women in general.