Art.39 är grindvakten som inleder kapitel VII i FN-stadgan och tröskeln vid vilken säkerhetsrådet går från att vara ett multilateralt organ till ett globalt verkställande organ. Konceptet ”threat to the peace” är det bredaste, otydligaste och viktigaste begreppet i art.39 FN-stadgan. Genom att framställa de centrala förutsättningarna för tillämpningen av art. 40-42, öppnar art. 39 för de mest kraftfulla insatser som FN kan frambringa. I det fall säkerhetsrådet fastställer förefintligheten av ett hot mot freden ”any threat to the peace”, ”breach of the peace” eller ”act of aggression” är det säkerhetsrådets uppgift att rekommendera eller vidta åtgärder för att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet. Art.39 är portalparagrafen som auktoriserar tillämpningen av våld och tvångsmedel enligt kapitel VII i FN-stadgan och således fungerar fastställandet enligt art.39 som en formell förutsättning för utövandet av kapitel VII befogenheter. Följaktligen har art.39 titulerats den enskilt mest betydelsefulla artikeln i FN-stadgan. Betydelsen till trots finns det inte överdrivet mycket material som utreder hur art.39 tolkas och tillämpas. Frågan om vilka situationer som utgör ett hot mot freden lyser med sin frånvaro och är långtifrån glasklar och oproblematisk.