Möjligheterna för en liten stat att vara inflytelserik på den internationella arenan kan tyckas vara en svår uppgift. Den största och äldsta institutionen är Förenta Nationerna och säkerhetsrådet är den delen av FN med mest makt. De fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet åtnjuter flertalet fördelar jämfört med mindre stater och icke-permanenta medlemmar i form av veto-rätten, deras tradition av att ha en plats i rådet och deras ekonomiska övertag över mindre stater. Mindre stater måste specialisera sig på ett fåtal områden för att bli inflytelserika. Syftet med denna uppsats är att undersöka om Sverige var inflytelserikt som ordförande i säkerhetsrådet utifrån teorin om små stater och deras verktyg för inflytande. Samt att göra en jämförelse med Australiens ordförandeskap. Uppsatsens slutsats blev att Sverige har varit inflytelserikt i FN:s säkerhetsråd som ordförande. Dessutom höll Sverige jämna steg med Australien utifrån operationaliseringen av teorin. Där variablerna Kunskap och prioritering, Diplomatiska förmågor och självbild/uppfattning, Initiativ och ledarskap och Koalitionsbyggande testas på de båda staternas ordförandeskap. Sveriges historia och tradition av stöd till FN har varit och är fortfarande större än Australiens, vilket gör Sverige mer inflytelserikt utifrån variabeln Självbild/uppfattning.

The United Nations was founded right after World War Two by the Allied, namely Great Britain, the United States and the Soviet Union. The most important organ within the United Nations was the Security Council and the three founding nations, plus France and China, was given the permanent seats of the Security council. With that permanent seat came the veto. Every permanent member had the right to veto resolutions that they found was not in their country´s best interest. What I want to examine is how the permanent members of the Security Council have used their vetoes from the start at 1946 to 1990. The intention of the veto was that the permanent members could use their veto if they felt that the resolution draft was a threat to their sovereignty.  From 1991 to today, a group called Stop Illegitimate Vetoes have examined the veto and found that most of the vetoes that the permanent members use is not because it is a threat to their own nation, but more likely it is one of their allied friends who they are trying to help. I would like to see if that is also true during the years before 1991.

No description available.

Under det kalla krigets dagar var en stor del av världens uppmärksamhet riktad mot de tvåsupermakterna och den dialog som utväxlades dem emellan. Betydelsen av Förenta Nationernaoch FN:s säkerhetsråd var bl.a. att utgöra en diskussionsarena för dessa parter.Efter kalla krigets slut och ett paradigmskifte från ett bipolärt säkerhetssystem till ett multipolärtmed amerikansk hegemoni, har FN som organisation hamnat i rampljuset under många av dekonflikter som vi har beskådat under perioden efter 1989.Denna uppsats har som ambition att söka svar på hur de permanenta medlemmarna i FörentaNationernas Säkerhetsråd ser på Förenta Nationernas roll 2001 jämfört med under det kalla kriget1980. Svaret på frågeställningen skall erhållas genom en kvalitativ textanalys av tre tal, som depermanenta medlemmarna har hållit för FN:s generalförsamling under perioden 1980 till 2001. / During the days of the cold war, almost nothing was going on in the Security Council when itcame to items about creating a safer environment and long- term solutions to conflicts aroundthe world. The main reason was probably the locked positions between the two super powers;the United States and the Soviet Union, which resulted in the fact that when one of thecontracting parties raised a resolution proposal in the Security Council, the other partynormally raised their veto on the issue and the decision procedure was blocked.After the cold war all of this changed and the locked positions between the two super powersceased to exist, together with the Warsaw alliance, which opened up new possibilities for theorganisation when it came down to firm actions towards the Iraqi leadership when theyintervened in Kuwait in August 1990. All of a sudden the world was acting unitedly against aviolation of the UN Charter and all members of the P5 expressed superlative judgment on theact of the UN and the positive foresight of the role for UNSC when it came to conflictprevention, conducting international law and order and creating a safe and securedenvironment for all nations, big or small.Among other items on the UN agenda at that moment were the economic gap between thesouthern and northern areas of the globe, and of course, a solution to the conflict betweenIsrael and the Palestinians.This essay tries to describe the view of each permanent member of the Security Council in theUnited Nations, when it comes to the organisation’s abilities or suitability in three differentroles, such as the instrumental role, the arena and as an actor in international peace-building. / Avdelning: ALB - Slutet Mag 3 C-uppsHylla: Upps. ChP 02-04

No description available.

No description available.

This security study attempts to explain the dynamics of international conflict management of an intrastate conflict, through a combination of three theoretical frameworks. The conflict in Syria is shown to be managed mainly through strategies using coercive diplomacy, and some main contributions within the research field relating to strategies of coercion are used for guidance, to important factors which could affect coercive international conflict management, as well as to additional theories which could enhance the study’s explanatory power through a combined theoretical framework. The two added theoretical frameworks are Power Balancing and a Multidimensional concept of Power. With the aid of analytical tools derived from this combined framework the conflict management is analysed within both a multilateral and unilateral setting, offering some explanation as to why international conflict management (practiced by UNSC multilaterally and USA unilaterally) has shown so little progress in regard to the conflict, as well as why one significant, though limited, result could be achieved regarding the destruction of the Syrian regime’s chemical weapons arsenal.

Folkmordet i Rwanda 1994 pågick under tre månader och är ett av de mest brutala folkmorden som har utförts under modern tid. Under dessa tre månader dödades ca 800 000 personer och takten i mördandet i Rwanda var fem gånger högre än vad dödandet var under Förintelsen. Till en början trodde omvärlden att det var ett inbördeskrig i Rwanda, vilket var en lögn. Den tidigare forskningen kring folkmordet i Rwanda 1994 bekräftar att FN som organisation misslyckades med att genomföra sitt uppdrag i Rwanda – men det visade sig också att vissa medlemsländer i FN kunde ha agerat annorlunda. Syftet med studien är att med utgångspunkt i FN-dokument undersöka hur Frankrike, Belgien och Rwanda agerade under och efter folkmordet i Rwanda 1994. Studiens källmaterial bestod av officiella FN-dokument som har publicerats i sin helhet i boken The United Nations and Rwanda 1993 – 1996 som FN utgav 1996. Studien präglades utav en kvalitativ textanalys, vilket syftar till att undersöka och analysera vad som faktiskt står i källmaterialet. Resultatet utav studien visade att både Frankrike och Belgiens ”icke-agerande” resulterade i att folkmordet i Rwanda inte stoppades tillräckligt fort. Både Frankrike och Belgien har en historia i Rwanda, vilket borde ha spelat en stor roll i hur de båda borde ha agerat. Resultatet visade också att Rwanda inte kunde sätta stopp för folkmordet själva eftersom Rwandas dåvarande regering var i konflikt med RPF. Det hade behövts ett agerande från FN, men speciellt från Frankrike och Belgien. Detta eftersom att de två medlemsländerna hade vetskap om bakomliggande orsaker till varför folkmordet utfördes under 1994.

Today, an estimated 65,3 million people are reported as forcibly displaced globally. This figure includes 40,8 million people who are considered to be internally displaced within their own country and therefore rely upon the protection of their state. State sovereignty implies that the main responsibility for the protection of its people lies with the state. In situations where the state fails or is unwilling to fulfill its duty to protect the population, the principle of Responsibility to Protect (R2P) can be applied to prevent genocide, war crimes, ethnic cleansing and crimes against humanity. The purpose of this study is to review to what extent R2P provides protection for the rights of internally displaced persons and how R2P relates to the notion of human security. The theoretical framework is based on the concepts of human dignity, sovereignty, human security and R2P. Argumentation analysis was used in order to be able to compare the different arguments within the R2P discourse to determine whether the principle provides legitimate means for protection or not. The study shows that R2P provides several legitimate means for the protection of internally displaced people. Especially when it comes to measures preventing people from becoming displaced. However, the protection measures towards people already internally displaced can in several instances be regerded as insufficent and illegitimate. This is mainly due to the fact that the UN can undermine the legitimacy of the principle e.g. by obstructing aid support with veto decisions or lack strategies for reconstruction. The cooperation with other actors (AU, ICC) also shows that the protection of internally displaced persons may vary between states.

Art.39 är grindvakten som inleder kapitel VII i FN-stadgan och tröskeln vid vilken säkerhetsrådet går från att vara ett multilateralt organ till ett globalt verkställande organ. Konceptet ”threat to the peace” är det bredaste, otydligaste och viktigaste begreppet i art.39 FN-stadgan. Genom att framställa de centrala förutsättningarna för tillämpningen av art. 40-42, öppnar art. 39 för de mest kraftfulla insatser som FN kan frambringa. I det fall säkerhetsrådet fastställer förefintligheten av ett hot mot freden ”any threat to the peace”, ”breach of the peace” eller ”act of aggression” är det säkerhetsrådets uppgift att rekommendera eller vidta åtgärder för att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet. Art.39 är portalparagrafen som auktoriserar tillämpningen av våld och tvångsmedel enligt kapitel VII i FN-stadgan och således fungerar fastställandet enligt art.39 som en formell förutsättning för utövandet av kapitel VII befogenheter. Följaktligen har art.39 titulerats den enskilt mest betydelsefulla artikeln i FN-stadgan. Betydelsen till trots finns det inte överdrivet mycket material som utreder hur art.39 tolkas och tillämpas. Frågan om vilka situationer som utgör ett hot mot freden lyser med sin frånvaro och är långtifrån glasklar och oproblematisk.