Syftet med den här uppsatsen är att undersöka vilka ickepedagogiska texter som används i gymnasieskolans religionsundervisning samt i vilket syfte lärarna väljer att använda dem. Med begreppet ”ickepedagogiska texter” menas texter som inte, som läroböcker och skrivna i pedagogiskt syfte, utan mer autentiska texter som exempelvis artiklar, urkunder, prosa och lyrik. Uppsatsen består dels av en bakgrundsdel, där jag kort redogör för religionsämnet, dess utveckling samt de båda begreppen religionsdidaktik och textdidaktik, dels av en forskningsstudie. I den senare har jag intervjuat åtta gymnasielärare i religionskunskap om deras användning av och syn på ickepedagogiska texter. Resultatet visar att ickepedagogiska texter används av alla lärare i studien, men i betydligt varierande grad. Vanligast är användningen av religiösa urkunder, företrädelsevis Bibeln och Koranen, och olika artiklar. I någon mån används också skönlitteratur och vetenskapliga texter. Syftet med användningen är i första hand att utveckla kunskap om och förståelse för olika religioner. I viss mån används också texterna för att träna elevernas analytiska förmåga och för, via livsfrågepedagogik, främja elevernas personlighetsutveckling.