Syftet med denna uppsats har varit att reda ut det allmännas möjlighet till ersättning för skadade miljövärden av ideell karaktär enligt gällande rätt. Fokuset har legat på möjligheter att få ut skadestånd för de ideella värdena. Arbetets frågeställningar har också kretsat kring det nyss nämnda men även ifall det behövs lagstiftning för att reda ut rättsläget och vad syftet med att kräva ersättning för något som primärt inte har något monetärt värde är. Några komparationer har även gjorts med kulturvärden och rekreationsvärden. Utgångspunkt har tagits i Järvmålet från 1995 samt ”Ideella värden i fastighetsrätten” av Bertil Bengtsson, där ämnet behandlas. Metoden har varit rättsdogmatisk för att reda ut förutsättningar till att få ersättning för skadade miljövärden. Möjligheten för myndigheter att använda sig av naturvårdsavtal för att skydda biologisk mångfald har utretts och jämförts med möjligheten till skadeståndsersättning. Stor vikt har också lagts vid att ta reda på vilket sätt staten kan ses som skadelidande för något ekologiskt värde.  Det finns ingen direkt lag som reglerar ersättning för ideella miljövärden och därför får rättsläget betraktas som oklart. Resultaten av utredningen visar på att lagstiftning eller vägledande prejudikat behövs för att ge ökad klarhet av rättsläget. Det framgår även att det i dagsläget inte finns någon möjlighet till ersättning för skadade miljövärden av ideell karaktär i utomobligatoriska förhållanden. Naturvårdsavtal skulle därför kunna vara ett instrument för staten att främja den biologiska mångfalden innan skada har skett.