Urbana enbostadshus såsom, stadsradhus och townhouses, har på senare år blivit en alltmer populär bebyggelsetyp hos såväl efterfrågan som utbud på bostadsmarknaden. Denna typologi härstammar i traditionella urbana strukturer och har en hög grad av arkitektonisk variation som ett resultat av att många olika aktörer varit involverade i byggandet. Idag finns indikationer på en stor vilja till personligt utformade bostäder. Trots det är nyproduktionen av bostäder ofta standardiserad och plan- och byggnadsprocessen erbjuder få möjligheter att påverka bostädernas utformning. Teoretiskt erbjuder urbana enbostadshus goda möjligheter för privatpersoner att bygga sina egna hus och därmed en hög grad av personlig utformning. I denna uppsats studeras tre projekt med urbana enbostadshus som nyligen genomförts i tre olika städer. Studien berör små aktörers delaktighet och möjlighet att påverka plan- och byggprocessen samt diskuterar för- och nackdelar hos de strukturer som skapats. Slutsatserna är att möjligheterna till deltagande har varit relativt små i de tre projekten. De visar ändå att en plan- och byggprocess som är inkluderande för små aktörer är möjlig. Det finns inget som hindrar detta i gällande lagstiftning. Det är istället byggsystemets momentum och praxis som huvudsakligen bestämms av kommunerna, som är exkluderande.