Uppsatsen tar sin utgångspunkt kring observationer som gjorts under VFU och vikariat där vi uppmärksammat att i klasser där det finns elever med koncentrations och samspelsproblem har undervisningsmetoder och klassrumsmiljö liknat mer det behavioristiska perspektivet på undervisning än det sociokulturella. Det har lett till följande frågeställningar Ändras undervisningens innehåll och utformning från det sociokulturella till det behavioristiska i och med integration av elever med speciella behov i vanliga klasser? Vilka undervisningsmetoder används i en sammanhållen klass och utifrån vilken elevnivå, enligt läraren? Vilka uppfattningar har läraren kring om den normala eleven missgynnas i en skola för alla? Uppsatsen synliggör hur undervisningen förändras i en skola för alla, visar på olika perspektiv på inlärning och hur elever med speciella behov kräver andra metoder för både undervisning och motivation till lärande. Undersökningens resultat indikerar på att de metoder som tenderar att framträda i klasser med elever med speciella behov inkluderade liknar det behavioristiska perspektivet på undervisning och att lärare upplever svårigheter i att möta eleverna utifrån deras olika nivåer i och med en skola för alla. Lärares egna utsagor visar på att de får ändra miljö och utformning av klassrum till fördel för elever med speciella behov.  Resultatet visar också på att lärare upplever att de normala eleverna kan bli störda av elever med speciella behov men framhåller också att det utifrån värdegrundsperspektivet gynnar dem. Undersökningen är relevant i det avseendet att den behandlar nackdelar av begreppet en skola för alla och visar på ett dilemma vad gäller att undervisning och ämneskunskaper kan bli lidande på bekostnad av inkluderingens syfte att gynna värdegrunden och ge elever möjligheter att se och ha förståelse för allas lika värde.