Studiens syfte var att utforska fenomenet delaktighet utifrån pedagogers erfarenheter samt pedagogernas arbetssätt för att främja elevers delaktighet på gymnasiesärskolans individuella program. Vi ville också belysa alternativ och kompletterande kommunikation och dess effekter för möjligheter till delaktighet. Studiens teoretiska utgångspunkter är delaktighetsmodellen utifrån ett biopsykosocialt perspektiv, samt specialpedagogiska perspektiv. Med imperativ fenomenografisk analys (IPA) som metodansats har vi genomfört semistrukturerade intervjuer med pedagoger som är verksamma inom gymnasiesärskolans individuella program, och har undervisning som sitt huvudsakliga uppdrag. Resultatet utgår från en tematisk analys, vilket IPA föreskriver ochresulterade i två överordnade teman med fem underordnade teman. Resultatet visar att pedagogernas erfarenhet av fenomenet delaktighet till stor del stämmer överens med tidigare forskning och tyder på att delaktighet är svårdefinierat. Delaktighet beskrivs som en känsla och i resultatet framgår att en elev som är passivt deltagande och en elev som är aktivt deltagande i en aktivitet kan känna sig lika delaktiga. Det delaktighetsfrämjande arbetet handlar i hög grad om att bygga relationer, utgå från intressen och vara lyhörd för elevers kommunikation. Pedagogernas beskrivningar av elever och situationer tyder på att de har ett övervägande relationellt förhållningssätt till eleverna i undervisningen, där tydlig struktur och kommunikation spelar en viktig roll för elevers känsla av delaktighet.