Bakgrund: Organdonation och transplantation har gjort det möjligt att både rädda liv och även förbättra livskvaliteten för ett stort antal personer. Problematiken som idag råder är att det finns ett stort glapp mellan behovet av organ och tillgången till organgivare. Intensivvårdssjuksköterskan har ett ansvar att se till att potentiella donatorer fångas upp och uppmärksammas på intensiven. Att vårda en potentiell donator samt bemöta anhöriga är en utmaning och kräver både kunskap och erfarenhet för intensivvårdssjuksköterskan. Syfte: Att belysa hur intensivvårdssjuksköterskan upplever sin kompetens gällande vårdandet av en donator och bemötandet av anhöriga under donationsprocessen på en intensivvårdsavdelning. Metod: Studien genomfördes med en kvalitativ metod genom semistrukturerade intervjuer med tio intensivvårdssjuksköterskor. Data analyserades med hjälp av en kvalitativ latent innehållsanalys. Resultat: Det ansågs viktigt att intensivvårdssjuksköterskan bemötte både donatorn och anhöriga på ett professionellt sätt, dels bemöta donatorn med värdighet och respekt samt att vara lyhörd och visa empati gentemot anhöriga. Intensivvårdssjuksköterskorna upplevde svårigheter när donatorns önskan inte var känd, att vården var tidskrävande, få anhöriga att förstå att deras närmaste avlidit, samt att några intensivvårdssjuksköterskor tog upp punkter som kunde förbättras för att öka antalet donationer. Samtliga intensivvårdssjuksköterskor upplevde att de hade tillräckligt med kunskap för att vårda en donator men att uppdatering och utbildning behövs alltid. Debriefing eller samtal var något annat som togs upp vilket de flesta upplevde som viktigt för att inte ta med arbetet hem. Slutsats: I studien identifierades brister inom donationsvården och att mer utbildning och riktlinjer kan medföra att dessa skulle kunna minskas. Studien har också bidragit till ökad förståelse och kunskap kring donationsprocessen inom intensivvården. Detta är något som författarna tros kunna ha nytta av i sitt framtida yrke som intensivvårdssjuksköterskor, men också att resultatet i studien kan vara till nytta för andra intensivvårdsavdelningar i Sverige. / Background: Organ donation and transplantation has made it possible to both save lives and also improve the quality of life for a large number of people. In recent years there has been a large gap between the need for organs and the availability of organ donors. Intensive care nurses have a responsibility to ensure that potential donors are identified and highlighted in the intensive care unit. Caring for a potential donor and meet relatives is a challenge and requires both knowledge and experience of intensive care nurses. Aim: To show how intensive care nurses perceive their expertise regarding the care of a donor and the hospitality of relatives during the donation process in the intensive care unit. Method: The study was conducted with a qualitative approach through semi-structured interviews with ten intensive care nurses. Data were analyzed using a qualitative latent content analysis. Results: It was important that the intensive care nurses responded to both the donor and family members in a professional manner, but also responding to donors with dignity and respect and to be sensitive and show empathy towards their families. They experienced difficulties when the donor's wishes are not known, the treatment was time-consuming, getting families to understand their loved one has died. Some intensive care nurses brought up a point of view which could increase the numbers of donations. All intensive care nurses felt that they had enough knowledge to take care of a donor but being up to date and training is always needed. Debriefing or conversation was also something else that was raised which most felt was important not to bring work home. Conclusion: The study identified deficiencies in the donation care but with more training and guidelines this could be improved. The study has also contributed to greater understanding and knowledge surrounding the donation process in intensive care unit. This is which the authors believed to be useful in their future profession as intensive care nurses, but also the results of the study can be useful to other intensive care unit in Sweden.