Denna uppsats hade som syfte att undersöka hur medarbetare upplever kriskommunikationen inom organisationer, samt om detta i sin tur har någon betydelse för medarbetarnas kommunikations- och arbetstillfredsställelse. Det empiriska materialet insamlades genom tre fokusgruppsintervjuer med medarbetare som arbetar inom olika branscher och som gjort så under en pågående krissituation (i det här fallet pandemin i samband med covid-19). Genom en tematisk analys av insamlad empiri, i relation till teorier om kommunikations- och arbetstillfredsställelse samt tidigare forskning på ämnet, utmynnade följande resultat: bristande kommunikation och otydlig kommunikation framträdde som två teman som visade att bristande och otydlig kommunikation under en kris upplevs som problematiskt av medarbetare. Detta problem har i sin tur betydelse för medarbetares kommunikationstillfredsställelse. Dessa aspekter har dock inte någon nämnvärd betydelse för arbetstillfredsställelsen. Det är i stället analysens teman anställningstrygghetens roll och betydelsen av interpersonella relationer som framträder som centrala för medarbetarnas arbetstillfredsställelse under krisen. Uppsatsens slutsats är således att medarbetarna under en kris upplever bristande och otydlig kommunikation som problemfaktorer som har betydelse för deras kommunikationstillfredsställelse. Vidare behöver denna brist i kommunikationstillfredsställelsen inte ha någon betydelse för arbetstillfredsställelsen, där i stället anställningstrygghet och goda interpersonella relationer på arbetsplatsen är av större vikt.