Under 2018 var 23100 barn placerade i familjehem. Sedan början på 1900-talet har lagen ställt krav på att familjehem ska utredas. Idag är det Socialtjänsten som har det yttersta ansvaret för familjehemsutredningen. Trots detta visar olika studier på brister vid familjehemsutredningar. Bristande utredningar ökar risken för att placerade barn utsätts för någon form av våld eller övergrepp. Vid övergrepp mot barn är förövaren oftast någon som barnen känner och har en relation till. Studier visar att 6% av placerade barn bor tillsammans med sin unga förövare. Av 6000 elever uppgav 2.2 % att de utsatts för övergrepp av en släkting, varav 0.2 % av dessa uppger en familjehemsförälder som förövare. Syftet med denna studie är att undersöka hur socialtjänsten arbetar med familjehemsutredningar, utifrån handläggarnas erfarenheter, samt vilka risker som kan finnas i samband med utredningarna. Studien bygger på fyra semistrukturerade intervjuer av personer som alla jobbar med eller kring familjehemsplaceringar. Det empiriska materialet visar att det är svårt att rekrytera familjehem och att det krävs kreativa metoder för att hitta nya familjehem. Det framkommer också att intervjupersonerna använder sig av en utredningsmetod som inte är evidensbaserad men den används för att de anser att det inte finns något bättre i dagsläge. I vissa fall saknades det relevant utbildning för att kunna genomföra utredningen självständigt. Dock framkommer det att det inte alltid görs en fullständig utredning i samband med anhörigplacering och att barn hellre placeras hos en outredd anhörig än hos en utredd utomstående familj. Däremot är det tydligt att intervjupersonerna ser barnets bästa som det viktigaste i deras bedömning och att anhörigplacering sker utifrån barnets bästa.