<p>Markförstärkning i ett vägbygge kan göras på olika sätt. I detta examensarbete jämför vi två av dessa metoder, nämligen massutskiftningsmetoden och användning av kalkcementpelare ur energi- och miljösynpunkt. För att jämföra dessa två metoder togs fram ett excelbaserat räkneverktyg där resultatet av energiförbrukningen fås i kWh och koldioxidemissioner i ton CO₂. Denna jämförelse gjordes för ett specifikt vägprojekt som använde massutskiftningsmetoden för vägunderbyggnaden. Det som ingick i beräkningen var schaktning, fyllning, krossning, sprängning, transporter och kalkcementpelare. För denna uträkning användes data från både entreprenörer som var med i projektet och företag som hade dokumenterade data.</p><p>Metoden som förbrukade minst energi och som släppte ut minst koldioxidemissioner var massutskiftningsmetoden. Det som gjorde att kalkcementpelare till en sämre metod var den höga energiförbrukningen som krävdes för tillverkningen av kalk och cement. Det som krävde mest energi i tillverkningsprocessen var ugnar där höga temperaturer krävdes.</p><p>Skillnaden mellan utskiftningsmetoden och kalkcementpelare i objektet var att i massutskiftningsmetoden krävdes urgrävningar för att schakta bort jordmaterial med dålig hållfasthet och ersätta det med bergmaterial med hög hållfasthet. I denna metod går energi åt till schaktning, fyllning och transport. Medan förstärkningsmetoden med kalkcementpelare förbrukar energi för tillverkning, transport och installation. Eftersom metoden går ut på att vägbyggnaden ska vila på pelarna genom att borra ner dessa i marken istället för att schakta bort stora volymer och transportera dem till fyllningen så är det lätt att tro att kalkcementpelare sparar energi genom att minska massförflyttning och långa transporter. Resultatet av detta examensarbete har visat motsatsen.</p>

Markförstärkning i ett vägbygge kan göras på olika sätt. I detta examensarbete jämför vi två av dessa metoder, nämligen massutskiftningsmetoden och användning av kalkcementpelare ur energi- och miljösynpunkt. För att jämföra dessa två metoder togs fram ett excelbaserat räkneverktyg där resultatet av energiförbrukningen fås i kWh och koldioxidemissioner i ton CO2. Denna jämförelse gjordes för ett specifikt vägprojekt som använde massutskiftningsmetoden för vägunderbyggnaden. Det som ingick i beräkningen var schaktning, fyllning, krossning, sprängning, transporter och kalkcementpelare. För denna uträkning användes data från både entreprenörer som var med i projektet och företag som hade dokumenterade data. Metoden som förbrukade minst energi och som släppte ut minst koldioxidemissioner var massutskiftningsmetoden. Det som gjorde att kalkcementpelare till en sämre metod var den höga energiförbrukningen som krävdes för tillverkningen av kalk och cement. Det som krävde mest energi i tillverkningsprocessen var ugnar där höga temperaturer krävdes. Skillnaden mellan utskiftningsmetoden och kalkcementpelare i objektet var att i massutskiftningsmetoden krävdes urgrävningar för att schakta bort jordmaterial med dålig hållfasthet och ersätta det med bergmaterial med hög hållfasthet. I denna metod går energi åt till schaktning, fyllning och transport. Medan förstärkningsmetoden med kalkcementpelare förbrukar energi för tillverkning, transport och installation. Eftersom metoden går ut på att vägbyggnaden ska vila på pelarna genom att borra ner dessa i marken istället för att schakta bort stora volymer och transportera dem till fyllningen så är det lätt att tro att kalkcementpelare sparar energi genom att minska massförflyttning och långa transporter. Resultatet av detta examensarbete har visat motsatsen.