Uppsatsen behandlar aktieägarens rätt till avdrag för kapitalförlust när denne har omvandlat en fordran på det egna bolaget till ett ovillkorat aktieägartillskott vid en obeståndssituation. Detta omnämns i uppsatsen som omvandlingssituationen. Problematiken kring detta ligger i att aktieägartillskott inte är särreglerade varken inom civilrätten eller skatterätten. Det finns inte heller några klara förarbetsuttalanden. I mars 2009 kom det ett antal domar från Regeringsrätten som behandlade huruvida en aktieägare skulle få göra förlustavdrag i den ovan nämnda omvandlingssituationen. Sakomständigheterna i de olika målen var snarlika och domskälen var därmed närmast identiska i dessa mål, ett av målen är ett referatmål och heter RÅ 2009 ref. 41. I målet ansåg majoriteten att fordran skulle anses vara avyttrad i och med omvandlingen till aktieägartillskottet. Därmed skulle aktieägaren få göra avdrag för den kapitalförlust som uppkom. De skiljaktiga i målet menade att eftersom fordran som omvandlats saknade marknadsvärde vid omvandlingstillfället har inte heller aktieägartillskottet något värde. Detta innebär enligt de skiljaktiga att aktieägaren inte har fått någon ersättning för sin fordran och den kunde inte anses vara avyttrad. Det som vållat förvirring efter 2009 års mål är att de skiljaktiga återanvände argumenten från RÅ 2002 ref. 107 och RÅ 2002 not. 216, trots att målen inte behandlade samma rättsfrågor. Uppsatsens syfte är därför att behandla  rågorna som uppkommer kring omvandlingssituationen och försöka reda ut den förvirring som råder. Aktieägartillskott är inte ursprungligen en rent skatterättslig företeelse utan har från början utvecklats inom bolagsrätten. Det råder en viss osäkerhet kring behandlingen av aktieägartillskott eftersom de inte är särreglerade vare sig civilrättsligt eller skatterättsligt. Regleringen kring aktieägartillskott har istället utvecklats i praxis. Generellt kan sägas om aktieägartillskott att dessa i praktiken lämnas av aktieägare, som vill rädda bolaget från skyldighet att träda i likvidation. Ovillkorade aktieägartillskott ses som rena kapitaltillskott medan villkorade aktieägartillskott lämnas med villkor om återbetalning när bolaget har fritt eget kapital. Avyttringsbegreppet är utförligt reglerat i 44 kap. 3-10 §§ inkomstskattelagen. Trots denna utförliga reglering av avyttringsbegreppet har rättspraxis ofta fått sätta gränserna för tolkningen av detta begrepp. Den nuvarande lagregleringen kring avyttringsbegreppet infördes från början i samband med 1990 års skattereform. I propositionen till förändringen skrevs bland annat att den vida innebörd som avyttringsbegreppet givits i praxis inte skulle inskränkas. Formuleringen i lagtexten skulle alltså inte inskränka gällande rätt. Med avyttring skulle avses enligt 44 kap. 3 § IL köp, byte eller därmed jämförliga överlåtelser. Denna formulering hade utvecklats i praxis och fanns även med i propositionen från 1967 men hade dittills inte lagreglerats. Vid 1990 års skattereform infördes den i lagtexten och i propositionen konstaterade man att det avgörande för att avyttring ska föreligga är att egendomen eller del av egendomen definitivt avhänts ägaren. Detta gäller även om egendomen inte byter ägare utan istället upphör att existera. Rättsfrågan i målen från 2009 var om en fordran hade avyttrats och om det i så fall hade uppkommit en avdragsgill kapitalförlust. Ett aktieägartillskott kan ske genom att givaren, när bolaget är i en obeståndssituation, omvandlar en fordran som denne har på bolaget till ett ovillkorat aktieägartillskott, alltså den omvandlingssituation som uppsatsen behandlar. Bolagets nettobehållning ökar då med ett belopp uppgående till fordrans nominella värde. Detta sker även om marknadsvärdet på fordran vid omvandlingstillfället skulle vara lägre än det nominella beloppet. I omvandlingssituationen har det i samtliga fall, i rättspraxis, konstaterats att fordran har varit värdelös vid omvandlingstillfället, eftersom den saknar marknadsvärde. Jag har inte kunnat påvisa att målen från 2002 och 2009 har blivit inkonsekvent dömda eller att 2009 års mål borde fått någon annan utgång. För att klargöra rättsläget skulle det dock vara bra om ett liknande mål togs upp och dömdes med samma utgång i plenum eller åtminstone utan skiljaktiga regeringsråd.

Bedrägerier har funnits i olika former i århundraden. Den moderna formen av investeringsbedrägerier utvecklades på 1920-talet och har sedan dess spridits över hela världen. Det har utvecklats från enkla pyramidspel till avancerade arrangemang där den tekniska utvecklingen bidragit till ökad sofistikerade bedrägerier. I takt med samhällets förändringar och tekniska framsteg har bedrägeribrotten i allt större utsträckning blivit gränsöverskridande, genom att bedragare enkelt kan flytta pengar över hela världen med hjälp av modern teknologi. Bedrägeribrotten i samhället tycks också, utifrån statistiken, öka i takt med den tekniska utvecklingen. Bedrägerier regleras i BrB:s 9 kap. uppdelat i tre paragrafer, beroende på vilken grad av bedrägeri det rör sig om. Det är ett samlingsbegrepp av alla olika typer av bedrägeri och däribland investeringsbedrägeri. Själva investeringsbedrägeriet består i att bedragaren manipulerar det finansiella systemet och övertygar personer att investera i värdelösa värdepapper. Genom tillämpningen av principen om fri bevisprövning kan domstolen bedöma vilka bevis som är mest relevanta och hur stor vikt som ska läggas vid varje bevis för att avgöra om investeringsbedrägeri har begåtts. Fri bevisprövning innebär inte att vilka bevis som helst kan användas, utan att bedömningen av bevis ska baseras på deras styrka och relevans i förhållande till den rättsliga frågan. Säkrandet av tillräcklig och trovärdig bevisning är en avgörande uppgift för att säkerställa en rättvis och rättssäker process. Frågan om bevisbördans placering i skatterättsliga tvister är en viktig och avgörande faktor som behöver analyseras. Strukturen för bevisvärderingen avser till stor del hur enskilda bevis och flera bevis tillsammans ska värderas. Domstolarna gör bedömningen utifrån ovanstående att för att få rätt till avdrag för en kapitalförlust, åligger det den skattskyldige att lägga fram bevisning och en utredning på att tillgången var verklig vid tidpunkten för investeringen. Kan den skattskyldige inte bevisa att det inte rör sig om ett investeringsbedrägeri, har denne inte rätt till avdrag för kapitalförlusten.