Sammanfattning Bakgrund: Resiliens är ett begrepp som används i allt större utsträckning inom risk och katastrofforskningen för att beskriva samhällets motståndskraft mot, förmåga att återhämta sig från samt utvecklas positivt efter större naturhändelser. Forskning visar på vikten av att involvera alla nivåer i samhället för att skapa resiliens vilket även uttrycks i internationella ramverk för katastrofriskreducering, klimatanpassning och hållbar utveckling. Det är framförallt på den lokala nivån som konsekvenserna av extrema naturhändelser manifestera och måste hanteras vilket innebär att allmänheten anses vara viktig att involvera i det katastrofriskreducerande arbetet för en ökad resiliens. Detta innebär ett så kallat ”bottom-up” sätt att arbeta. En faktor som enligt forskningen påverkar risken för katastrofer är olika sårbarheter i samhället. Hur sårbart ett samhälle är påverkas bland annat av ekonomiska, ekologiska och sociala faktorer och hur resurser är fördelade. Vissa grupper i samhället pekas ofta ut som mer sårbara, och ett led i att skapa resiliens är att tillgodose dessa gruppers specifika behov i relation till katastrofrisker. Teorier och modeller gällande samhällets resiliens mot katastrofer är ofta framtagna med fokus på miljöer med mer frekventa och dramatiska naturhändelser, och samhällen som präglas av en högre grad av socioekonomiska skillnader än vi har i dagens Sverige. Ett förändrat klimat och andra globala processer påverkar även det svenska samhället. Svenska staten och dess myndigheter påtalar allt mer vikten av att arbeta utifrån ett resiliensperspektiv i samhällsbyggandet. I den svenska kontexten ligger ett stort ansvar gällande risk och krishantering på den kommunala nivån, samt även på den enskilda individen, vilket kan tänkas borga för att involvera allmänheten i katastrofriskreduceringen och tillika skapa ett resilient lokalsamhälle. Syfte: Syftet med studien är trefaldig. Primärt syftar den till att få en övergripande förståelse för hur personer som är verksamma inom risk och krishantering på lokal nivå i en svensk kommun ser på att involvera allmänheten i det katastrofriskreducerande arbetet utifrån ett resiliensperspektiv. Sekundärt syftar studien till att undersöka hur man förhåller sig till olika gruppers behov i arbetet utifrån ett sårbarhetsperspektiv samt att undersöka relevansen av ett befintligt teoretiskt ramverk för community resilience i en svensk kontext. Metod: Studien är en kvalitativ explorativ fallstudie av Örebro kommun med en abduktiv ansats. Genom en kombination av strategiskt urval och snöbollsurval har nyckelpersoner som är verksamma inom kommunal verksamhet samt frivilligorganisationer inkluderats i studien. Datainsamlingen bestod av semistrukturerade intervjuer som transkriberats och vidare analyserats genom kvalitativ textanalys. För att stärka studiens validitet har även kommundokument studerats för att möjliggöra en triangulering. Resultatet diskuteras utifrån teorier om resiliens, risk-governance och sårbarhet för katastrofer samt ett teoretiskt ramverk för community resilience. Resultat: Resultatet visar på: 1) en positiv syn hos respondenterna på att involvera allmänheten, framförallt som en resurs i den akuta krishanteringen genom att nyttja frivilliga, 2) möjligheter med att involvera allmänheten genom relationsbyggande nätverk och ökad samverkan med civilsamhället för att få information om hur människor upplever sin verklighet och vilka behov allmänheten har gällande information och stöttning, 3) hinder avseende kommunikation och samverkan mellan kommun och allmänhet vilket delvis kopplades till att det saknas användbara verktyg och att ny teknik inte nyttjas fullt ut, 4) brist på kontinuitet i samverkan mellan civilsamhället och kommunen och låg frekvens av större händelser, 5) ett bristande engagemang från allmänhetens sida. Resultatet pekar även på att resiliensramverket är relevant i den svenska kontexten. / Summary Background: Resiliens is a concept that is increasingly used in risk- and disaster research to describe society's resistance to, ability to recover from and to develop positively after major natural events. Research shows the importance of involving all levels of society in order to create resilience against disasters and is expressed in international frameworks for disaster risk reduction, climate change and sustainable development. Since the consequences of extreme natural events primarily manifests at the local level, they need to be locally managed. The importance of involving the public in disaster risk reduction, also called the “bottom-up approach” with the aim of building resilience is thus highlighted. One factor affecting societal disaster risk is vulnerability. How vulnerable a society is to disasters is influenced by economic, ecological and social factors and the distribution of resources. Certain groups in society are often referred to as more vulnerable and one part of building resilience against disasters is to cater to the specific needs of these groups in relation to disaster risks. Theories and models of societal resilience against disasters are often developed with focus on environments with more frequent and dramatic natural events and societies that are characterized by a greater degree of socio-economic differences than that of today's Sweden. But a changing climate and other global processes also affect the Swedish society. The Swedish state and its authorities increasingly emphasize the importance of taking a resilience perspective on societal development. The responsibility for risk and crisis management in Sweden is primarily focused at the municipal level, as well as on the individual, which could warrant the involvement of the public in disaster reduction in order to build a resilient local community. Purpose: The purpose of the study is threefold. It primarily aims at gaining an overall understanding of the views of individuals, involved in risk and crisis management at local level in Sweden, upon involving the public in disaster risk reduction from a resilience perspective. Secondarily, the study aims at investigating how the needs of different groups in the community is incorporated into the work, based on a vulnerability perspective, and thirdly to investigate the relevance of an existing theoretical framework for community resilience in a Swedish context. Method: The study was designed as a qualitative exploratory case study of Örebro municipality with an abductive approach. Through a combination of strategic selection and snowballing, key people working in the local council and non-governmental organizations have been included in the study. The data collection consisted of semistructured interviews that were transcribed and further analyzed through qualitative text analysis. In order to strengthen the validity of the study, municipal documents were studied to enable triangulation. The results were discussed through theories of resilience, risk governance and disaster vulnerability as well as a theoretical framework for community resilience by Norris et al. (2008). Results: The results show: 1) a positive view upon involving the public, primarily as a resource in emergency crisis management by using volunteers, 2) opportunities for involving the public through relational networking and enhanced cooperation with civil society, in order to gain information and knowledge on how people perceive their reality and the needs of the public regarding information and support, 3) communication and cooperation barriers between the municipality and the public are linked to the lack of useful tools and that new technologies are not fully utilized, 4) a lack of continuity in civil society and municipality collaboration, low frequency of major events, and lack of widespread commitment among the public. The result indicates that the resilience framework is also relevant in the Swedish context.