Vi ville, med en fysisk struktur som slutmål, undersöka och reflektera kring vilka svårigheter och möjligheter som byggd arkitektur möter. I ett försök att inledningsvis frigöra oss från en alltför formalistisk arbetsprocess utgick vi från leken som en kreativ katalysator. Leken, och speciellt den lekande människan, kom att informera projektet på era sätt. Exempelvis har det hela tiden funnits en stark känsla av serendipitet under projektutvecklingen som vi bejakat och tagit på allvar. Vi har drivits av ett lätt situationistiskt tankesätt, där handling, speciellt under projektets tidiga faser, tilllåtits gå före rigid logik. Med visst instämmande i Debords resonemang i Skådespelarsamhället har vi velat bryta mot skolans och samhällets passiviserande inverkan. / We wanted to, with a physical structure, investigate and reflect on the difficulties and opportunities that built architecture meets. In an attempt to initially free ourselves from an overly formalistic work process, we saw the art of play as a catalyst for creativity. The play, and especially the playful human, influenced the project in several ways. For example, there has always been a strong sense of serendipity during the project development. We have been driven by a situationist mindset, in which action, especially during the early stages of the project, has prevailed over planning. In agreement with Debord’s reasoning in “The Society of the Spectacle” and Lefebvres “Right to the City”, we saw an opportunity to go against the passivizing influence induced by school and society.