Kolloverksamhet är en svensk lägerverksamhet som har en stark historisk förankring i det svenska välfärdssamhället. Tidigare internationell forskning har visat att lägerverksamhet utgörs av en unik kultur frånkopplad från omvärlden då barn och personal lever och bor tillsammans på gården under tidsperioden och att den präglas av en gemenskap, traditioner och unika normer. Forskning om den svenska kolloverksamheten är dock bristfällig. Med den här undersökningen avser jag komplettera tidigare forskning med att undersöka hur anställda konstruerar kollokulturen och vilken betydelse det har för verksamheten. Undersökningen utgick från en kvalitativ innehållsanalys baserat på fem intervjuer av personer som är anställda inom kolloverksamhet. Utifrån Blumers teori om symbolisk interaktionism, Fines begrepp idioculture och Cohens teori om gemenskaper har mina fynd både bekräftat och kompletterat tidigare forskning. Mina resultat har visat att kollokulturen präglas av lekfullhet, spexighet och gemenskap, att kulturen är formbar genom att den är traditionsbunden och historiskt knuten, samtidigt som den skapas och utvecklas av personerna som befinner sig i verksamheten. Mina resultat har även visat att olika typer av gränsdragningar är viktiga för att deltagarna ska känna sig som en social, meningsfull enhet. Gränsdragningarna gäller både strikta gränser utåt till omvärlden och inre gränser som kan betraktas som flytande och vaga. Följaktligen har jag kunnat tydliggöra aspekter som är centrala för kollokulturen i en svensk kontext.