Konsultationslagen infördes för att Sverige ska kunna leva upp till sina internationella åtaganden, främst gällande internationella mänskliga rättigheter men också för att man har planerat att tillträda en nordisk samekonvention. Lagen behövde alltså införas eftersom samerna har en särställning som urfolk i landet och med det följer vissa särskilda rättigheter. En av dessa rättigheter är rätten till inflytande i frågor som berör dem. Den svenska konsultationslagen ställer dock upp en rad begränsningar i skyldigheten att konsultera – både gällande vem som är konsultationsskyldig, vem som ska konsulteras och i vilka ärenden konsultationer ska hållas. Eftersom den svenska konsultationslagen i viss mån är baserad på de norska konsultations-reglerna finns det skäl att göra en utblick mot motsvarande norska lagstiftning och dess bakgrund för att förstå vilka överväganden man har gjort och varför man i vissa fall har gjort olika ställningstaganden i respektive land. Att lagstiftaren valt att ställa upp så många begränsningar av konsultationsskyldigheten innebär dock att det går att ifrågasätta om slutres-ultatet innebär att Sverige – genom konsultationslagen – klarar av att uppfylla de internationella åtaganden man föresatte sig i och med antagandet av lagen.